Förklaringar

Först så vill jag bara säga att jag INTE tror på någon gud, även jag skrev så i rubriken till mitt förra inlägg. Jag tror på den fria viljan, att få välja och tycka som man vill.

Sedan så vill jag också förklara varför jag ibland skriver så grått. Joacim, min älskade sambo, mitt barns pappa och min blivande man, han vet allt om hur och vad jag känner. Jag är öppen mot honom och berättar alltid hur jag känner mig. Men ibland räcker det inte till.

Jag har alltid varit mycket för att skriva, gärna poesi, och jag tycker det är så skönt att skriva ner tankar känslor för efter jag gjort det så försvinner de ur kroppen. Det är bara få stunder som jag känner mig låg och att allt är grått. Tyvärr så låter det kanske värre än vad det är, det är inte meningen. Joacim talade med sin mamma i telefonen förut och hon var lite orolig, det är ingen fara med mig! Det är bara i de värsta stunder som det kan låta så hemskt, och som jag sagt innan, de stunderna blir färre och färre.

Samtidigt, på något dumt sätt, så känns det läskigt att de gråa stunderna försvinner mer och mer. De har varit en sådan stor del av mig under en sådan lång tid att jag blivit van med att leva med dem. Jag undrar vem jag kommer bli om de försvinner helt.. Men jag mår bättre och bättre, och i och med det så kanske jag lär mig att leva med att vara glad, även inombords. Framtiden är ljus, den skiftar i vitt, rosa och grönt!

Imorgon åker vi till landet och ska premiär-sova-över i år. Ska bli lite skönt med att litet avbrott i vardagen! Och på söndag ska vi hem till svärmor och äta mat, skönt att slippa laga själv, plus att svärmor alltid gör så vansinnigt god mat!

Nej, nu är det jordgubbspaj och vaniljsås som gäller, sedan hoppar nog jag och den stora älsklingen i säng och kollar på några avsnitt av Supernatural.