Mamma, pappa, barn

Jämförelse av vikt och längd på ungarna och oss vid 3 månader

Tjugohundratolv eller tvåtusentolv?

På nyårsafton samlades vi med säkert hälften av alla hisingsbor uppe på en utkiksplats på ett högt berg, alla för att se de årliga fyrverkerierna som brukar gå av stapeln runt 17:00. Vi bor rätt så nära berget i fråga så vi promenerade dit, jag, maken och ungarna. Liam var spänd och förväntansfull, wiiii, fyrverkerier!!! Han pratade på vägen dit om vilka färger de olika pjäserna skulle ha, röda, gröna, kanske till och med guldiga. Väl uppe på berget (efter en hal och geggig uppförsbacke) lyfte maken upp Liam på axlarna så att han skulle få se över alla (redan fulla) vuxna som trängdes för att få den bästa platsen. Fyrverkerierna tändes på andra sidan älven och sköts upp i himlen. Och vi såg INGENTING. Ingenting förutom färgskiftningar i himlen. Dimman som hade lagt sig över Göteborg stal sikten helt. Vi hörde smällarna och såg himlen färgas svagt, men inget mer. Besvikelsen bland Hisingsborna var total så vallfärdningen nedför berget började. Besvikna (och fulla) vuxna med barn tog den hala och slingriga vägen ner igen.

Vi kände oss ändå rätt så nöjda med att fått en promenad i den friska och kalla luften, och var ändå (trots fyrverkeribesvikelse) vid gott humör när vi vände hemåt till vår stilla nyårsmiddag, vi fyra, våran lilla familj.

Nyårsbebis

Hur rolig är jag då?

Här hemma händer det nästan ingenting. Inte mycket mer än att förkylningarna avlöser varandra. Till och med James har lyckats med att bli dålig två gånger. Första gången var han runt en månad och hostade så han tappade rösten, och nu är han förkyld så näsan och ögonen geggar igen. Liam är också dålig, för tredje gången på en månad. Hopplöst när det bara går runt.

Men idag har min vän Emma varit här med sin son, och snart ska vi iväg till några av våra närmaste vänner på fika (som jag tar med, för de jobbar och vi är två hemma). Ska bli skönt att lämna dessa väggar en stund!

Imorgon ska vi rensa ut skit på vinden. Vi har alldeles för mycket, och på fredag blir det en sväng till tippen (utan barn) så vi för en gång skull blir av med det!

Nu ska jag surfa runt en sväng på hemnet.se innan jag ska in till garderoben och se om jag kan blänga fram några kläder!

Fortsatt frånvaro

Det är inte ofta jag orkar sitta vid datorn nu. Energin och lusten finns inte till för det. Sitter jag vid datorn blir jag så otroligt slö och vill bara gå och lägga mig, och sova dygnet runt går ju liksom inte. (fast jag sover ju i och för sig otroligt skitdåligt på nätterna nu, precis som man bör)

Dagarna går åt till allmänt pyssel. Jag har just sytt ihop ett lapptäcke till Herr Bebis, och Liam tyckte det var så fint så igår var vi och köpte tyg så jag kan sy honom ett också. Jag städar, plockar, lagar mat, bakar och tvättar och går i lugn och ro och bara inväntar Herr Bebis.

Sedan har vi haft fullt upp på eftermiddagarna. Vi har bestämt nu att vi ska flytta!!! Området vi bor i nu är allt utom barnvänligt. Vi vill bo på ett ställe där vi kan skicka ut Liam så han kan leka med sina kompisar utan att behöva oroa oss för stora vägar och galna människor. Vi har varit på tre visningar och inget av husen har varit perfekt, men det har gjort så att vi verkligen vill bo och hur vi vill ha det. Så nu väntar vi på att banken ska ringa oss så vi får komma dit och få ett lånelöfte. Sedan letar vi på allvar och på hög hastighet i området dit vi vill bo!

FAN VAD RÄDD JAG VAR

Hjälp tänkte jag, jag förlorar min bebis, det är kört, Liam får inget syskon, det är ett missfall...

(detta kommer bli ett långt inlägg)

Igår på jobbet kände jag plötsligt att det rann ur mig. Först undrade jag om jag kissat på mig men jag var ju inte nödig. Sprang fort på toa och upptäckte blod i trosorna och att det rann blod ner i toaletten. Jag har aldrig varit så rädd tror jag. Fick snabbt tag i en av mina närmsta chefer och hon skickade snabbt hem mig så jag kunde åka till akuten. Inga dumma frågor eller ens en undran om jag skulle komma tillbaka till jobbet dagen efter. Utan hon fixade så jag fick inlagt hennes mobilnummer på telefonen och att jag skulle höra av mig till henne personligen och jag inte behövde ringa till jobbet. Hon skickade till och med ett sött sms där det stod att hon tänkte på mig, och sådant värmer i hjärtat!

Lillasyster och svåger kom snabbt ilandes hem till oss. Syster tog hand om Liam och svåger körde oss till gynakuten på Salgrenska (joacim har ju inget körkort och jag var inte i stånd att köra själv).

På gynakuten fick vi först tala med en sköterska som lugnade oss något. Hon tyckte inte att det lät som ett missfall när jag ändå var så långt in i graviditeten. Fick tagit några prover och kissat i en burk, sedan fick vi vänta en timma innan vi kom in till gynekologen.

Gynekologen var så himla bra. Ställde några småfrågor sedan gjorde hon ett vaginalt ultraljud. Jag var livrädd och Joacim stod (säkert på ostadiga ben) bredvid och höll mig i handen. Men barnet levde! En otrolig lättnad bara flög över mig och jag låg och skrattade och grät om vartannat. 

Gynekologen såg på undersökningen att moderkakan ligger för lågt, den ligger över insidan av livmodersetappen och att den troligtvis skavs av de rörelser jag har i mitt  jobb. Jag har ju inget stillasittande jobb, trots att jag jobbar som kassörska. Jag får inte anstränga mig för mycket fysiskt nu utan jag ska i "akutläget" vila, vila och vila. Får inte gå i några trappor, jag får inte böja mig ner för mycket (helst inget alls), jag får inte ha sex (som jag ändå vore sugen på det, noooot) och jag får definitivt inte jobba. Blev sjukskriven i två veckor och jag ska äta 8 stycken tabletter om dagen som ska minska blödningen.

Försvinner blödningen nu under dessa två veckorna ska jag inte på återbesök förrän jag är i vecka 30. Ligger moderkakan kvar på samma ställe då så kommer det bli ett kejsarsnitt istället för en vanlig förlossning. Skulle blödningen inte försvinna så kommer jag gå på täta kontroller hos läkare och barnmorska. Och även här så blir det kejsarsnitt, troligtvis redan i vecka 37. 

När vi väl var hemma så ringde gynekologen mig, halvt livrädd blev jag då igen. Men hon ville bara meddela mig att hon skrev ut en kur antibiotika också för jag hade lite för hög (?) sänka. Så nu gör jag inget annat än proppar mig full av tabletter, haha.

Barnet då? undrar ni kanske? Bebisen såg jättefin ut, såg stor och bra ut. Vi såg hur hjärtat slog och att den redan höll på att göra andningsövningar, vilket enligt gynekologen var riktigt tidigt och jättebra.

Idag är jag fortfarande skärrad, men betydligt lugnare. Mamma har varit här hela dagen och hjälpt mig hemma med lite städ och tvätt. Jag kan ju inte göra de sakerna nu och Joacim får på tok för mycket att göra. Men nu har vi fått en bra grund som vi kan upprätthålla själva!

Bjuder er på senaste fotot på underverk nummer 2 i magen!

MAN FÅR HELT ENKELT TA TILLVARA PÅ DET

"Ah vad gott med hemmalagad mat" sa maken när vi skulle äta Mamma Mailans köttbullar och mos, och gick och hämtade kryddor. Tack för den du käresta...

Anar dock att han menade att han var trött på maten som vi åt på resan. Vi hade ju all inclusive och bodde på en sådan liten ort att hotellrestaurangen var den enda som fanns tillgänglig att äta på.

Annars har jag varit förbannat flitig idag! Var iväg och storhandlade med barnet som tydligen öronfunktionen inte fungerar på... Spännande värre det här med en 3,5 åring ibland. Väl hemma placerade jag honom i sitt rum och satte igång en film, då höll han sig lugn. Jag passade då på att få undan alla kläder samt städa i garderoberna. Fuck vilket jobb det var. Höll på i flera timmar. Sedan har jag lagat två middagar idag, den ena som tydligen behövde kryddas, och den andra var lax för mig att ha till jobbet (kan äta det i fyra dagar nu om jag vill). Och medan jag ändå höll på så bakade jag två former bröd. Får inte heller glömma av att jag även har tvättat.

Så klapp på huvudet på mig själv!

VI KOMMER NOG ÖVERLEVA

Tidigt imorgon bitti går färden till Landvetter flygplats! Ska bli helt okej med semester just nu.

Att jag känner mig halvkass med snuva och ont i halsen ignorerar vi helt! Istället jublar vi över det faktum att jag packa ytterligare 12 kilo i mitt bagage! Nu är det bara kamera och batterier som behöver packas ner, sedan är vi klara. Ska göra en snabbklippning i makens huvudkalufs (allt annat få han sköta själv).

Önskar alla som vi lämnar i det gråa och trista götet (och resten av landet) en bra vecka!!

DÅLIGA SIDOR...

Ärver barn alltid sina föräldrars dåliga sidor...

Eller präglas de alltför mycket av sina föräldrar???

Liam har en speciell idol.

Sin pappa...

Honom ska man härma jämt..

"mamma, tjata inte"

"jag gör det sen"

"*pust, suck* jajajaja"

"jävlar"

Men Liam, man får inte svära!

Joho! Min pappa gör det!

Jaha..

FÖR ATT KLARGÖRA DET HELA FÖR ALLA HUNDRATALS SOM FRÅGAR HELA TIDEN

Det är en massa folk som undrar hur jag ska orka med utbildningen samtidigt som jag ska jobba 100%. Så vänner, släkt och arbetskamrater (och alla andra med för den delen), nu ska jag förklara!

Först och främst är det så att jag har länge velat läsa denna utbildningen, och många har tjata på mig att jag borde göra det för jag är sååååå himla duktig. Så en dag satt och och tänkte "vafan, jag skickar in en ansökan". Tänkte inte mer på det förrän jag helt plötsligt fick besked om att jag hade kommit in. Jag blev alldeles fnittrig när jag såg antagningen.

Jag och Joacim (maken alltså) satte oss ner och talade om det. Visst kände vi att det skulle bli tufft men vi tyckte båda att det var värt ett försök. Vi har ju liksom ingen annan möjlighet till att plugga om det inte är på distans, vi har liksom inte råd och vi vill inte ta studielån då vi tycker att lånet på huset räcker. Kursen är i 20 veckor, och 20 veckor kan vi stå ut, vi har ju ett helt liv framför oss.

Sedan är det ju så att jag (och maken med faktiskt) tillbringar en massa tid framför datorn. Jag får bara lägga min energi på att plugga och inte sitta med bloggdesigner och liknande (typ facebook...). Sedan får maken min hjälpa till mer hemma också (i alla fall mer än vad han gör nu för jag gör faktiskt det mesta själv), och det kommer hjälpa mycket. 

Sedan kommer det nog inte skilja så mycket på hur det varit innan, förutom att maken inte kan jobba över hela tiden som han har gjort innan (han hade ju minst 15 timmar i övertid varje vecka). Vi kommer båda två att vara hemma, skillnaden som kommer märkas är väl att jag oftare sitter med näsan i en lärobok istället för att sucka över att behöva se på tecknat med Liam.

Men om allt går käpprätt åt pipsvängen så har vi ju några nödplaner. Jag kan alltid gå ner till 75% på jobbet, eller helt enkelt hoppa av kursen.

Sedan har jag underbara vänner och en underbar familj som gärna ställer upp med barnpassning och underhåller Liam om det blir alldeles för körigt.

ZZZZZZZZZZZNARK

Igår kväll var jag verkligen inte trött. Låg och zappade runt på tv:n i flera timmar. Halv ett stiger Liam upp och informerar mig om att jag inte ligger bredvid honom i sängen.. No shit! 

Vi traskar in i makens och mitt sovrum och lägger oss i sängen. Bara jag och Liam i dubbelsängen och han har mage att säga "mamma flytta på dig, jag får inte plats"... 

Till slut somnade han och jag låg och var arg på spårvagnar, speciellt italienska spårvagnar. De låter ungefär som ett fullastat godståg när de åker förbi på spåren. Tacka vet jag de gamla hederliga spårvagnarna (som är omöjliga att få på en barnvagn själv).

Jaja, somnade gjorde jag väl någon gång runt två, kanske tre. Men jag har vaknat till flera gånger nu under morgonen. Varför? Jo maken är förkyld... Han ligger och snarkar och väser om vartannat. I vanliga fall brukar han slockna på soffan när han är förkyld eller sjuk, men nej... Inatt skulle han promt sova i sängen och väcka mig hela tiden..

Suck, det är inte lätt att vara jag..

DAG 19 - detta är mitt liv, hittills

Som om det är något spännande med mig då? Nope, inte det minsta. Det har knappt hänt något spännande i mitt liv alls. Jag är en vanlig tråkig svensson...

Jag föddes 18 mars 1982 på östra sjukhuset. Mina barndomsår är präglade av sjukdom. De första fyra åren var jag nog mer sjuk än frisk. Öroninflammationer varvat med halsfluss var min vardag. Har firat jul på akutmottagningar. Men när jag var fyra år så opererade de bort mina halsmandlar och efter det var jag mycket oftare frisk.

Jag var ett väldigt snällt barn.

I småskolan var jag en i mängden. Jag var inte en av de coola, för jag hade inte rätt märkeskläder eller rätt märkesskor. Jag hade inga pojkvänner när jag gick i fjärde och femte klass. Jag var inte bra på någon idrott heller.

I högstadiet ändrades mycket. Gick från att varit en snäll och osynlig tjej till att vara inte så snäll och inte så osynlig. Misskötte skolan, stökade på lektioner, rökte, smygdrack på helger och hade en himlans massa pojkvänner. Men med tiden fann jag mig själv. Blev en rätt så glad tonåring. Hängde i innegänget (de som hade märkeskläder då och skröt om det var töntar) och var rätt så skötsam, i skolan i alla fall.

Sedan började gymnasiet. Läste samhäll/ekonomi. Skulle bestämt bli advokat. Trivdes inte i skolan, trivdes inte i klassen, trivdes inte med mitt val. Jag orkade inte kämpa i skolan, kämpade inte efter några direkta betyg, fick jag G så nöjde jag mig med det. Jag tror jag tappade bort mig igen. Men jag träffade Joacim, han var min räddning.

Efter gymnasiet var jag arbetslös. Hoppade på en utbildning, men hoppade snabbt av den. Jobbade lite extra här och där. Var vaken hela nätterna och sov på dagarna.

När jag var 21 år fick jag jobb där jag jobbar nu. Livet tog en vändning. Efter några år flyttade jag och Joacim ihop. Först en andrahands lägenhet, sedan till en tvåa med förstahandskontrakt. Å vad vi älskade våran tvåa, saknar den än idag.

Vintern 2006 blev jag gravid. Vi köpte en halv villa. 2007 kom Liam.

Jag åkte på en förlossningsdepression.... Ville inte ha Liam, jag orkade inte ta hand om honom. Men det vände, jag grävde ner mig i Liam, gömde mig bakom honom, och brydde mig inte om mycket annat. Jag blev omringad av kaoset i min hjärna och tappade till slut bort mig själv helt. Det gick långt, för långt. Jag var nära att välja bort Liam och Joacim för att de skulle slippa ha mig. Jag tänkte inte direkt på självmord, men jag ville inte existera.. Jag ville bort.

Efter en lång process fylld med terapi och medicinering började jag må bra. jag hittade mig själv och kom starkare än någonsin tidigare i mitt liv ur det hela.

2009 gifte jag och Joacim oss.

Nu trivs jag med mig själv. Jag mår bra. Och jag ser fram emot framtiden och vad den för med sig. Jag är nyfiken på framtiden. Vad kommer hända? Jag är övertygad om att fortsättningen kommer bli fantastisk!

BLIR SÅ JÄVLA TRÖTT

Jäpp, så jobbar maken över idag med. Vi har ett så himlans spännande liv... Jag börjar bli smått trött på denna övertid nu. Eftersom han jobbar från sju på morgonen till kanske åtta på kvällen så får jag ta allt, ALLT, hemma. Jag tvättar, lagar mat, handlar, tar hand om barnet, nattar barnet, badar barnet, borstar tänderna på barnet, städar, lagar lite mat igen och jobbar... Ibland hinner jag duscha innan jag stupar i säng, orkar jag inte set blir det en stressdusch på morgonen innan jobbet istället. Inte konstigt att jag känner mig som en zombie och att jag har en sådan jävla huvudvärk som inte går över oavsett hur många tabletter jag trycker i mig.

I allt detta försöker jag dressera min oerhört trotsiga 3,5 åring. Jag känner mig så elak, jag orkar verkligen inte med allt detta förbannade gnäll! Jag blir arg för minsta lilla, jag biter ifrån och skäller tillbaka. Och det är egentligen inte sådan som jag är som person. Jag HATAR att jag blir sådan. Och jag hatar att jag inte orkar vara mamma till 100% och sätter Liam framför tv:n så att jag kan bara få vara en sekund eller två.

I mellandagarna blir det lugnt, förhoppningsvis... Maken är ledig från dagen innan Julafton och börjar inte jobba igen förrän 3 januari. Vad gör jag de dagarna tror ni? Jobbar... Fast jag är faktiskt ledig julafton och julhelgen. Det är verkligen baksidan med att jobba inom handels. Vi jobbar när alla andra är lediga, kvällar, helger, röda dagar...

Nu har jag fått gnälla av mig lite. Nu ska jag klä på mitt lilla hjärta (för det är han ju faktiskt) och åka och köpa varm korv innan vi ska veckohandla. Sedan blir det till att hämta upp maken på jobbet och klämma in julgransshopping innan läggdags.

JUST DET

.

MAKEN OCH JAG FIRAR 11 ÅR SOM ETT PAR IDAG!!

.

GÖTEBORG ÄR TÄCKT AV SNÖ

Visserligen har det varit snö ett tag, men idag kom det riktig snö, alltså kramsnö. Innan har temperaturen legat mellan -6 och -13 och det har blåst iskalla och råa vindar (som vanligt på den här förbannade västkusten). Men idag har det hela dagen legat runt -0 och -1 så det har varit perfekt. 

Jag följde med killarna ut och vi gjorde en snögubbe tillsammans. Han blev lite skev... Joacim tyckte det var kul att kasta snöboll på mig, och eftersom jag inte hade någon röst att protestera med ansåg han att det var okej... Skitgubbe... ;)

Liam och maken tog sedan och skottade hela altanen och lade det i en stor hög. Av den högen byggde de en snögrotta. Liam var verkligen överförtjust och hade hur kul som helst! Jag stod och tittade på och bråkade med kameran... Liam tyckte även att vi skulle sova i snögrottan inatt. Eller ja.. han skulle sova i grottan, och jag och Joacim skulle sova bredvid. Ungar!!

ALLA HETER GLENN I GÖTEBORG

Igår var det en kväll med sotade ögon och alkohol i kroppen. Med andra ord julbord med makens jobb. Julbordet var på gamla Ullevi och var hur bra som helst. Det var uppträdande och det var riktigt roligt för en gång skull. En av underhållarna är han som sjung i Drängarna. Haha, vem kommer inte ihåg Drängarna *asg*

.

Somnade rätt så fort igår men vaknade av att Liam kom dundrandes i hallen. Han kröp upp i sängen och somnade om fort. Jag kunde inte sova utan låg och lyssnade på mina killar när de sov och tänkte på vilken tur jag har som har en underbar son och en underbar make. Men de tankarna byttes snabbt ut... Halv fyra inatt tvingade Liam upp mig ur sängen för att göra gröt till honom. Då var han inte så underbar längre!!!

För övrigt är det något konstigt med min hand.. Häromdagen hade jag ont i huden på sidan av min hand och på lillfingret. Sedan blev det så att jag fick ont i lillfingret, främst i lederna, stel som attans. Sedan har det successivt gått vidare i fingrarna ända till pekfingret. Har ingen aning om vad det kan vara mer än att det är förbannat irriterande!

 .

FARS DAG

I morse smög jag och Liam oss upp och slog in paket till pappan i den här familjen. Sedan smög vi ut till soffan (han hade visst somnat mitt i sitt spel på xboxen) och väckte honom. Två stycken t-shirtar fick han. Liam hade valt ut en med två tåg på som enligt honom var jättecool, och som tur var så tycke pappan om den med.

Senare på dagen begav vi oss ut till mina päron där vi bjöds på lunch
i form av tre olika pajer. Gotta! 

Nu sover Liam (som vanligt vid den här tiden). Men det ovanliga idag är att han ville gå och lägga sig. Fast det är ju inte så konstigt. Vi var ju hos läkaren i lördags och visst hade han öroninflammation allt. Dubbelsidig sådan också. Och som vanligt värst i högerörat, där var det en mycket kraftig sådan. Sedan var han väldigt röd i halsen. Så nu äter han sin vanliga Kåvepenin-kur, 7,5ml tre gånger dagligen i fem dagar. Febern har börjat gå ner, men har ger sig för öronen från och till och säger att han har ont. Så imorgon blir det inget dagis, få se hur det blir på tisdag.

Nu ska jag gå ut till maken som tittar på amerikansk fotboll 
och somna på soffan för nu är jag trött!

SOLA OCH BADA

Första betalningen av resan är avklarad!

LÄNGTAR!

OPÅLITLIGA UNGAR!

.

Att ha en treåring är väl ungefär som att... hmmm... eehhmm... kanske... umgås med mig när jag har mens... typ... ungefär...

Jag ska aldrig mer nämna att Liam är i en snäll period, för det får jag äta upp tiofallt med en gång. Idag har han varit totalt odräglig, trots att vi har hittat på en massa kul saker hela dagen så har det varit gnäll och tjat hela tiden. Jag tror ibland att han har fötts utan öron att höra med... Och jag kan verkligen bli arg när man ignorerar mig, även det är min lille söte son som gör det.

Idag fanns det kanske en anledning.. Han har varit hemma sjuk i 2 dagar. Tisdag och onsdag. Igår blev han bra och idag var han kärnfrisk. Jag tror han behöver sin förskola, vi (läs jag) behöver ha honom där. I alla fall nu när Joacim jobbar över jämt och ständigt och jag sköter jobb, Liam och hem.

Dessutom suger allt mer denna veckan...

SEMESTER

.

Vi har bestämt att vi ska åka utomlands. Jag, Joacim och Liam. Vi har inte jättemycket pengar så det får bli en billigare variant, men det gör inget. En vecka i början av nästa år har vi bestämt. Vi har även bestämt att vi ska All Inclusive, det kan vi unna oss. Ska bli härligt. Bara vi tre på semester, mys!