KORKADE LILLA JAG

Som alla trogna läsare redan vet så är jag absolut ingen morgonmänniska... Jag avskyr att behöva gå upp  ur min varma och goa säng.

Idag gick jag upp, sminkade mig, tog på mig arbetsutstyrseln, skrapade rutorna på bilen, hoppade in i den förbenade iskalla bilen och körde iväg mot jobbet. Halvvägs till jobbet inser jag att jag är en timma för TIDIG. Panik utbryter i bilen. Helvete, helvete, HELVETE!! Gör en förbjuden u-sväng och styr hemåt igen.

Nu sitter jag här och knapprar så tyst jag kan på tangenterna så killarna inte ska vakna. Funderar på att gå och bättra på sminket lite och åka till jobbet och inta frukost där.

---

För övrigt tror jag att jag kommer säga ja till utbildningen. Känns som en bra chans att bli något i slutändan. Det är ju något jag verkligen är intresserad av. Visst kommer det att bli tufft! Men känner jag att det blir för tufft så kan man ju alltid försöka få 25% tjänst/studieledigt eller helt enkelt hoppa av. Men det känns ändå så spännande!

OJOJOJOJ OJ!!!

Hur ska det här gå? Fick idag veta att jag har kommit in på en utbildning. Distans och halvfart. Webbdesign!

Nu måste det tänkas igenom ordentligt. 

Orkar jag? Hinner jag? Klarar familjen av det?

Men det känns kul!

BRA TV

Jag är inget fan av att se på tv, oftast visas det ren skit. Oftast nästan hela tiden. Det finns några få undantag som Supernatural, True blood, och Dexter, samt denna miniserien som jag ska berätta för er om nu!

Det är en miniserie som baseras på Ken Folletts bok "spiran och svärdet" (som för övrigt är en riktigt bra bok). Jag brukar i vanliga fall inte tycka om filmatiseringar (säger man även så när det gäller en serie??) för det glöms/hinns inte med en massa viktiga bitar. Men denna har de gjort bra. Den är uppdelad i åtta delar (4 på svensk tv tror jag men då har de nog slagit ihop delarna två och två). Det mesta som är viktigt i boken är med. Visst saknar man en del, men den är bra och välgjord och med bra skådespelare.

Jag tycker (och maken med) att ni ska ge denna miniserie en chans. Den kommer visas på tv3 (tror jag det var) med start den 5 januari

Annars tycker jag som bokmal att ni ska läsa boken!!!!

JAG SÅG EN STJÄRNA FALLA...

I morse när jag drog upp rullgardinen i Liams rum såg jag en stjärna falla. Det hade börjat ljusna så jag blev riktigt chockad. Det var vackert. Flera år sedan jag såg en stjärna falla. Kanske inte så stort i eran värld, men i min var det något stort. Jag önskade mig något också, men det är en hemlis.

Annars då? Hur är läget? Kommer du hit ofta?

Sitter med en ond hals, känns som om någon har kört ner ett rivjärn i den. Feber till det har jag naturligtvis. Tyckte det var alldeles för länge sedan jag var sjuk (en månad sedan kanske) så det var dags nu. Var ju och kollade upp förra vintern varför jag var sjuk så ofta, de hittade inga fel utan sa att jag bara har otur...

VI VANN PÅ BINGOLOTTO!

Missförstå inte det hela nu. Visserligen är jag och maken tråkiga, dock inte så tråkiga så vi spenderar en kväll framför bingolotto, inte heller skulle vi få för oss att köpa en bingolott.

Svärfar prenumererar på bingolotto genom en fotbollsklubb och vi får lotterna av honom. Han sa att det skulle vara rättvist med tanke på att makens syster får postkodslotteriet.

Så jag satt nu ikväll (efter att ha betalat räkningarna och höll tummarna för en dundervinst) och kollade upp lotterna på nätet. Och vi vann!! EN NY BINGOLOTT!!! Lyckan är total! Jag tror minsann att jag ska skynda mig och lösa in den!!!

ZZZZZZZZZZZNARK

Igår kväll var jag verkligen inte trött. Låg och zappade runt på tv:n i flera timmar. Halv ett stiger Liam upp och informerar mig om att jag inte ligger bredvid honom i sängen.. No shit! 

Vi traskar in i makens och mitt sovrum och lägger oss i sängen. Bara jag och Liam i dubbelsängen och han har mage att säga "mamma flytta på dig, jag får inte plats"... 

Till slut somnade han och jag låg och var arg på spårvagnar, speciellt italienska spårvagnar. De låter ungefär som ett fullastat godståg när de åker förbi på spåren. Tacka vet jag de gamla hederliga spårvagnarna (som är omöjliga att få på en barnvagn själv).

Jaja, somnade gjorde jag väl någon gång runt två, kanske tre. Men jag har vaknat till flera gånger nu under morgonen. Varför? Jo maken är förkyld... Han ligger och snarkar och väser om vartannat. I vanliga fall brukar han slockna på soffan när han är förkyld eller sjuk, men nej... Inatt skulle han promt sova i sängen och väcka mig hela tiden..

Suck, det är inte lätt att vara jag..

LILLA JULAFTON

.

GOD JUL

DET ÄR INTE OKEJ

Vad är inte okej? Jo det ska jag berätta för er!

Vi börjar med det faktum att Liam vaknade klockan fem i morse, KLOCKAN FEM. Då är det ju fortfarande natten i min värld. Som tur är så fick jag honom att somna om, efter två timmar och en yoghurt. Sedan sov han vidare till strax innan tio. Jag är definitivt inte människa efter att fått vakna fel tid!!!

Vi fortsätter med ett annat faktum... Jag är förkyld, igen. Har varit förkyld typ tvåtusentrehundrafyrtiofem gånger i år. Jag är dundersnuvig och har ont i halsen. Det passar väl bra till jul? Jag vaknade mitt i natten och frossade så jag hackade tänder, och när Liam vaknade fem var jag snuvig. 

Men nu ska jag ignorera förkylning och trötthet och hänga upp mistlar i varenda dörröppning här hemma, kanske kan sno åt mig några pussar av maken på det sättet.

DAG 24 - det här får mig att gråta

Efter det att jag fick Liam har jag blivit blödig. Fast egentligen startade det nog redan när jag var gravid... Kommer ihåg att jag satt och lipade till Oprah var och varannan dag.

Jag är vanligtvis inte en person som gråter av att se en film (men visst, det finns undantag), men jag kan lätt gråta när det är en dokumentär eller en intervju eller liknande och det handlar om barn som farit illa. Handlar det om något hemskt med barn så gråter mammahjärtat.

Jag kan gråta efter jag har skällt på Liam så han blir ledsen. Att se honom gråta på grund av att JAG har varit arg på honom gör ont. Jag vill ju inte behöva skälla på honom, men det är oundvikligt med tanke på att han är 3,5.

Om jag blir orättvist behandlad och blir arg, då gråter jag. Jag är en mästare på att gråta när jag är arg. Det är fasiken inte bra, inte sjutton vill man att någon ska försöka trösta en när man är arg.

Jag kan också gråta av lycka. Jag kan sitta och titta på bebisbilder på Liam och överösas av mängder av blandade känslor (lycka, stolthet) och känna hur tårarna väter mina kinder.

ARRRGH

Var på medarbetarsamtal idag, blev godkänd. Drar en lättnadens suck. Tänk om jag hade blivit underkänd, jag liksom, världens trevligaste och duktigaste tjej... Men det blev jag inte, men jag tror inte att jag gick uppför stegen något heller...

För övrigt så vill jag meddela att kunder är ett konstigt folkslag. Vi-besöker-inte-byggföretaget-på-hela-dagen-utan-vi-går-dit-fem-minuter-innan-de-stänger... Why? Vik hädan onda demoner, döööööööö!!!

Borde gå och lägga mig...

BESÖKSRÄKNARE

Jag ser hur besöksräknaren än en gång har börjat ticka på som sjutton. Dock är det få som ger sig till känna. Men jag måste säga att jag själv är dålig på att kommentera i de bloggarna jag följer, får ta och skärpa mig!

Men det skulle vara roligt att se vilka det är som läser!

DAG 23 - det här får mig att må bra

Jag är en person som allra oftast är glad och positiv. Ibland känner jag att jag bara vill spy på mig själv för att jag är så positiv, haha. Jag är inte svår att behaga, det är lätt att få mig må bra.

Jag mår bra när jag får slippa stress. 

Jag mår bra när maken till exempel  har diskat och jag slipper det.

Jag mår bra när någon säger att jag är fin.

Jag mår bra när någon säger att jag är snäll.

Jag mår bra när Liam överöser mig med pussar.

Jag mår bra när jag och maken sitter tätt ihop i soffan och ser på en film.

Jag mår bra när jag vet att vi har pengar så vi kommer överleva denna månad också.

Jag mår bra när världen är vit av snö.

Jag mår bra när jag vet att min familj är frisk och trygg.

Det är inga världsliga saker som får mig att må bra. Jag behöver inga prylar eller ett överskott av pengar. Jag mår bra när vardagen är som den ska vara. Kärleksfull och full av liv.

DAG 22 - det här gör mig arg

Inte nog med att posten inte delade ut en julkortspåse till oss, utan att jag inte hunnit skicka iväg julkorten på den röda lådan... Kom ju på att det troligtvis inte var lag på påsen måste användas utan man kunde ju fuska ner några kort i lådan ändå. Jag blir arg för att jag skjutit upp det och ikväll har jag suttit och eniroat upp alla adresser till alla som är värda att få ett julkort. Varför måste jag skjuta upp saker jämt??? Gaaahhh... Och varför sparar jag inte adresserna någonstans? Sliter mitt hår...

Sedan blev jag arg på julkorten och unicef... Varför? Jo det ska jag berätta för er! Varje förbannade kuvert var typ igenklistrat. Inte där som man slickar (mmm det smakar ju för övrigt så gott) för att försluta dem, utan i kuvertet. Sånt gör mig arg!!!

Jodå, det finns mycket mer allvarliga saker som gör mig arg med. Men med den enkla anledningen att jag är en totalförvirrad planeringsmänniska så är detta det som gör mig mest arg just nu!

MIDDAG

Sitter hemma hos mamma och pappa. 

Liam och jag blev inbjudna på frukost av mamma imorse, och vi har spenderat hela dagen ihop. Vi har varit iväg och inhandlat mat för julafton och julklapp till maken. Hittade även en liten rolig julklapp till syrran också, hihi. Frågan är om jag ska försöka slå in lite av alla klappar som står hemma? Om jag inte stupar i soffan när jag kommer hem. Har levt med en helvetisk huvudvärk de senaste dagarna och det börjar tära lite på mig. Kanske ska se om jag kan hitta någon bok och sätta mig och läsa i soffan bredvid granen. Kanske tända lite ljus också.

Ska snart se om jag kan få med mig Liam hem. Han och morfar håller på att leka i gillestugan. Han lär inte vilja åka hem, men jag längtar faktiskt lite hem...

DAG 21 - ett annat ögonblick

Ett annat ögonblick från mitt liv är snökaoset -95. Det tror jag att de flesta kommer ihåg!

Vi var 13 år gamla. Svintuffa sjundeklassare. Bara barn.

Den 17 november började snön falla. Den 18 november fick våran granne skotta fram våran dörr. Skolan var inställd, varken mamma eller pappa kom till jobbet. Världen var vit.

Kommer ihåg att jag och mina vänner var ute hela dagen och hela kvällen. Det var underbart. Den där snön fick oss alltför "tuffa" trettonåringar att vara barn igen. Vi pölsade genom snön, vi åkte pulka och vi hade så roligt. Varenda ungdom i Kärra (där jag bodde som barn) var ute, alla, oavsett ålder, var ute och hade roligt.

Jag älskade snön då, jag älskar snön nu. Ett vitt vinterlandskap är som ett paradis för mig. Tänk att få vara barn igen, tänk att få slippa vuxenlivets alla måsten, och bara vara ute och leka i snön, ovetandes av vuxenlivets ansvar.

Kommer ni ihåg snön den 17 november 1995?

.

DAG 20 - dessa bloggarna följer jag

Har faktiskt inte hittat så många bloggar som jag följer. Mest läser jag (som så många andra) vänners och släktingars bloggar.

Men en blogg som är värd att läsa är Lady Dahmers blogg. Gillar hennes sätt att skriva. Sedan att vi kanske inte har helt samma åsikter gör mig inget. Gillar bloggen ändå.

En annan som jag har fastnat för är Fröken Tyra. Bloggen är skriven av en mamma vars dotter fötts med ett diafragmabråck. Jag är visserligen bekant med mamman, men jag kan inte sluta läsa om framstegen hennes dotter gör.

Sedan läser jag också en "ren" mammablogg, Sandlådan, mest för att jag fastnade för hennes nya utseende på bloggen. Sedan är det faktiskt roligt att läsa andras mammabloggar också. I alla fall när man har barn själv.

DAG 19 - detta är mitt liv, hittills

Som om det är något spännande med mig då? Nope, inte det minsta. Det har knappt hänt något spännande i mitt liv alls. Jag är en vanlig tråkig svensson...

Jag föddes 18 mars 1982 på östra sjukhuset. Mina barndomsår är präglade av sjukdom. De första fyra åren var jag nog mer sjuk än frisk. Öroninflammationer varvat med halsfluss var min vardag. Har firat jul på akutmottagningar. Men när jag var fyra år så opererade de bort mina halsmandlar och efter det var jag mycket oftare frisk.

Jag var ett väldigt snällt barn.

I småskolan var jag en i mängden. Jag var inte en av de coola, för jag hade inte rätt märkeskläder eller rätt märkesskor. Jag hade inga pojkvänner när jag gick i fjärde och femte klass. Jag var inte bra på någon idrott heller.

I högstadiet ändrades mycket. Gick från att varit en snäll och osynlig tjej till att vara inte så snäll och inte så osynlig. Misskötte skolan, stökade på lektioner, rökte, smygdrack på helger och hade en himlans massa pojkvänner. Men med tiden fann jag mig själv. Blev en rätt så glad tonåring. Hängde i innegänget (de som hade märkeskläder då och skröt om det var töntar) och var rätt så skötsam, i skolan i alla fall.

Sedan började gymnasiet. Läste samhäll/ekonomi. Skulle bestämt bli advokat. Trivdes inte i skolan, trivdes inte i klassen, trivdes inte med mitt val. Jag orkade inte kämpa i skolan, kämpade inte efter några direkta betyg, fick jag G så nöjde jag mig med det. Jag tror jag tappade bort mig igen. Men jag träffade Joacim, han var min räddning.

Efter gymnasiet var jag arbetslös. Hoppade på en utbildning, men hoppade snabbt av den. Jobbade lite extra här och där. Var vaken hela nätterna och sov på dagarna.

När jag var 21 år fick jag jobb där jag jobbar nu. Livet tog en vändning. Efter några år flyttade jag och Joacim ihop. Först en andrahands lägenhet, sedan till en tvåa med förstahandskontrakt. Å vad vi älskade våran tvåa, saknar den än idag.

Vintern 2006 blev jag gravid. Vi köpte en halv villa. 2007 kom Liam.

Jag åkte på en förlossningsdepression.... Ville inte ha Liam, jag orkade inte ta hand om honom. Men det vände, jag grävde ner mig i Liam, gömde mig bakom honom, och brydde mig inte om mycket annat. Jag blev omringad av kaoset i min hjärna och tappade till slut bort mig själv helt. Det gick långt, för långt. Jag var nära att välja bort Liam och Joacim för att de skulle slippa ha mig. Jag tänkte inte direkt på självmord, men jag ville inte existera.. Jag ville bort.

Efter en lång process fylld med terapi och medicinering började jag må bra. jag hittade mig själv och kom starkare än någonsin tidigare i mitt liv ur det hela.

2009 gifte jag och Joacim oss.

Nu trivs jag med mig själv. Jag mår bra. Och jag ser fram emot framtiden och vad den för med sig. Jag är nyfiken på framtiden. Vad kommer hända? Jag är övertygad om att fortsättningen kommer bli fantastisk!

BLIR SÅ JÄVLA TRÖTT

Jäpp, så jobbar maken över idag med. Vi har ett så himlans spännande liv... Jag börjar bli smått trött på denna övertid nu. Eftersom han jobbar från sju på morgonen till kanske åtta på kvällen så får jag ta allt, ALLT, hemma. Jag tvättar, lagar mat, handlar, tar hand om barnet, nattar barnet, badar barnet, borstar tänderna på barnet, städar, lagar lite mat igen och jobbar... Ibland hinner jag duscha innan jag stupar i säng, orkar jag inte set blir det en stressdusch på morgonen innan jobbet istället. Inte konstigt att jag känner mig som en zombie och att jag har en sådan jävla huvudvärk som inte går över oavsett hur många tabletter jag trycker i mig.

I allt detta försöker jag dressera min oerhört trotsiga 3,5 åring. Jag känner mig så elak, jag orkar verkligen inte med allt detta förbannade gnäll! Jag blir arg för minsta lilla, jag biter ifrån och skäller tillbaka. Och det är egentligen inte sådan som jag är som person. Jag HATAR att jag blir sådan. Och jag hatar att jag inte orkar vara mamma till 100% och sätter Liam framför tv:n så att jag kan bara få vara en sekund eller två.

I mellandagarna blir det lugnt, förhoppningsvis... Maken är ledig från dagen innan Julafton och börjar inte jobba igen förrän 3 januari. Vad gör jag de dagarna tror ni? Jobbar... Fast jag är faktiskt ledig julafton och julhelgen. Det är verkligen baksidan med att jobba inom handels. Vi jobbar när alla andra är lediga, kvällar, helger, röda dagar...

Nu har jag fått gnälla av mig lite. Nu ska jag klä på mitt lilla hjärta (för det är han ju faktiskt) och åka och köpa varm korv innan vi ska veckohandla. Sedan blir det till att hämta upp maken på jobbet och klämma in julgransshopping innan läggdags.

DAG 18 - min favoritfödelsedag

Jag gillar inte att fylla år. Jag tycker inte om att stå i fokus, att behöva stå och tacka och bocka för allt fint man får. Missförstå mig inte nu, jag älskar presenter, men jag tycker det är jobbigt att behöva vara mittpunkten till allas uppmärksamhet.

Däremot älskar jag andras födelsedagar. Jag älskar att slå in paket fint och ge bort något oväntat. Och jag älskar när barn fyller år, speciellt mitt eget!

Ska jag välja en födelsedag som favorit så måste det bli när Liam fyllde ett. Inte bara för hela grejen mitt-barn-fyller-faktiskt-ett-år-och-det-är-skitstort, utan för att det var så kul att se hur han reagerade på presenter, tårta och uppmärksamheten. Liam var i sitt esse den dagen. Han satt och tryckte i sig tårta, kakor och bullar och tittade på alla som var med. Paketen var jättespännande och allt skulle lekas med. Och som grädde på moset så var det kanonfint väder så vi satt ute på landet under solparasoller, och Liam kunde leka i vattnet efteråt. Jag hoppas på många fler underbara födelsedager, med släkten samlad och vackert väder.