R.I.P älskade morfar

Idag gick min morfar bort. Han har varit dålig länge i diverse sjukdomar bl.a lungemfysem, kol och nu senast lungcancer. Men antagligen var det inget av detta som orsakade hans dödsfall. Han låg inne tillfälligt på sjukhus och läkarna ville väldigt gärna göra en obduktion för att få reda på vad som hänt. Ska bli intressant att få ta del av resultatet. 

Men det hela är uppfyllt av blandade känslor. Sorg och lättnad. Och tomhet. Min morfar kommer alltid saknas mig, precis som min mormor. Men nu hoppas jag att de funnit varandra igen! 

A TRIBUTE

Jag älskar det här fotot på min mormor och morfar. Antagligen det sista som är taget på dem innan mormor dog. Det är på min bröllopsdag. Mormor som kämpade och slet för att orka hålla taget om livet så hon fick uppleva denna stunden. Något som man inte ser är att hon är full av morfin för att klara av smärtan. Jag tror att hon skulle bli glad över att höra att många som var på bröllopet tyckte att hon såg fräsch och pigg ut. Detta kortet är underbart, och jag vill tacka Jonas S som tog det, du vet inte hur mycket det betyder för mig!

TACKKORT

 

Har gjort ett tackkort till morfar 

som ska skickas ut till alla som deltog vid mormors begravning.

ÅNGEST INFÖR SITT LILLA BARN

Aldrig någonsin har jag önskat att Liam skulle vara nära mig vid en panikångestattack. Men i tisdags kunde vi inte skona honom. I samband med magsjukan (spyfobi) och att jag missade mormors begravning på grund av den var ångesten hemsk. 

Jag kommer inte ihåg mycket. Kommer ihåg att Liam stod på långt avstånd och bara tittade. Joacim var som tur var hemma. Men han visste inte vilken fot han skulle stå på. Liam var naturligtvis viktigast. Men Liam fick se allt vad min ångest innebär.. och han blev rädd. 

Igår var vi hemma hos mamma och pappa, Liam var mest avståndstagande från mig, eller arg på mig. Han kände nog att det inte riktigt var hans mamma. Liam fick stanna hos dem över natten, eftersom varken jag eller Joacim hade hämtat oss efter sviterna med magsjukan helt.

Men idag när han kom hem var han som en klisterlapp på mig. Han klappade mig på kinden flera gånger och sa "ingen fara mamma, det är bättre nu". Mitt älskade lilla barn, vad mycket du egentligen förstår.

MAGSJUK

Mådde sådär på jobbet i måndags och var tvungen att gå hem efter ett samtal med ULRIK (toaletten)..

Sov mestadelen av dagen. Vaknade mitt i natten och spydde.. Efter någon timme satte magen igång med...

Fick ringa mamma, säga att jag var magsjuk och inte kunde komma på begravningen, mormors begravning. Sedan följde många timmar med magsjuka och stark ångest. Inga av mina lugnande tabletter fungerade, allt blev värre. Fick till slut i mig zopiklon, stark insomningstablett, och till slut somnade jag. När jag vaknade var hela släkten hemma hos oss. Mamma, pappa, lillsyrran, morfar. Alla var dunderoroliga för mig. Senast jag hade sådan stark ångest var i samband med att jag blev dålig och fick min medicinering. Joacim skulle jobba idag och han ville inte att jag skulle vara ensam hemma så han bad mamma och pappa att ta med mig hem till dem igår. Och så gjorde de. Har sovit rätt så bra inatt, förutom att jag vaknat säkert tio gånger, haft hög feber och svettats och frusit om vartannat.

Skit..

Jag missade min älskade mormors begravning...

BEGRAVNING

Imorgon är det min mormors begravning. Hua, det känns hemskt, men samtidigt okej. Det är bara synd att påsken kom emellan så begravningen blev så sent. Det känns som om man ville haft ett avslut för ett bra tag sedan.

Måste bara gnälla lite med.. Buketter till begravningar är sjukt dyra. Folk vet var man kan klämma ut pengar. Min bröllopsbukett var mer avancerad än så och kostade typ halva priset. 525:-, det är pinsamt! Fy på er florister!

DAGEN EFTER

Idag gick jag till jobbet, var där tills nästa person började runt nio. Fick många välbehövliga kramar från några goa arbetskamrater, och fick snyftat mot deras axlar. Under de drygt två timmarna jag var där lämnade mormors minne inte mitt sinne för en sekund. Distraherades av att tala om en massa onödigt med Ullis (en av mina chefer) och att ta kunderna i kassan, stundtals halvt rödgråten och stundtals i total tystnad. Ullis var som vanligt en klippa, hon såg till att så fort det blev minsta lilla kö att själv öppna sin returkassa och ta betalande kunder där.

Fick stoooora kramar av Linda och Marianne, välbehövliga sådana. Kände mig som en liten fjantig barnrumpa, men det var skönt att de visade att de bryr sig. Till och med min chef, A-S, gav mig en tröstande klapp på axeln.

Nu ska jag ta på mig lite kläder och hämta mitt lilla yrväder på dagis. Tänk att få vara så bekymmersfri som ett litet barn, att bara bry sig om stunden och leka sig igenom dagarna.

LEDSEN

Ikväll gick min mormor bort. 21:20 slutade hennes hjärta att slå och hon somnade in för att aldrig mer vakna igen.

Det känns hemskt

Jag vet att jag kommer att ha en natt av nästan ingen sömn alls. Och imorgon måste jag upp och jobba för att det kommer vara sjukt underbemannat i kassan annars. Ska man verkligen behöva ta hänsyn till sånt? Ska man inte vara hemma och ha en dag i stillsam sorg? Jag vågar inte vara hemma, jag vill inte ha chefernas sneda blickar på mig. Jag orkar inte med en utskällning till, inte för att min mormor har dött..

MORMOR

Efter att vi har haft stort hopp om att mormor ska återhämta sig har det nu tagit berg och dalbanan rakt nedåt igen.

Från att ha börjat äta och visa lite hopp om livet så orkade inte mormors kropp. Så nu ligger mormor i respirator igen. Njuren blir nu sämre och hon hålls så gott som vid liv av sina medicinen och respiratorn. Mamma och pappa och morfar ska upp till sjukhuset idag och tala med läkarna om hur de verkligen ser situationen.

De har sagt nu innan att om läget försämras så tar de ut medicinerna och respiratorn och låter henne vara nedsövd och låter henne somna in.

Denna gången känns det inte så hemskt, vi är förberedda.

Nu sa jag göra ordning både mig och Liam och ta en tur in till stan. Ska köpa lite påskpyssel som jag och Liam kan pyssla med lite. Sedan ska jag nog käka frukost inne i stan för vi har inget gott att äta hemma. Vi lämnar bilen hemma och tar spårvagnen. Billigare och Liam älskar spårvagnar.

MERA MORMOR

.

Man kan definitivt bli chockad av mindre... Mormor är vaken, och hennes njure verkar bli bättre och svarar bra på dialyserna som hon får.


Hon tyckte synd om Liam som hade öroninflammation igen, sedan bad hon mamma om varmare strumpor för hon frös om fötterna!


Jag ska hålla fast vid det lilla hoppet jag haft hela tiden, som verkar växa lite. Mirakel kan ske, eller hur?

STÅLMORMOR?

Idag tog de ur mormor ur respiratorn och väckt henne, och hon är vaken och talar, men hon är hög på morfin.

Mamma ringde upp förut och taldade med sköterskan på rummet och då hade mormor hojtat till sköterskan och undrat vem hon talade med. Sköterskan sa då att hon talade med mormors dotter, och då hade hon sagt "kan du säga till henne att hon vill att hennes man skulle komma". Något sådant har nog mormor aldrig sagt. Kallat mamma för henne och morfar för hennes man.. Mamma fnissade lite när hon sa det. Tror att mamma tycker det är en liten lättnad att mormor har vaknat och är vid medvetande. Men det är nog ändå splittrade känslor.

Tydligen har de gjort ytterligare en kontroll på hennes enda njure och det har visat sig att den inte är helt ur funktion. Så hoppet finns fortfarande? Eller?

Ovissheten tär på en..

Jag är sjukt trött hela tiden och känner mig distanserad från allt hela tiden. Tanken på mormor finns med mig hela tiden.

Men nu får jag lämna alla tankar bakom mig och ta hand om min lilla son som är väldigt ledsen ikväll och vaknar om och om igen..

MORMOR-UPPDATERING

Mamma talade med sjukhuset idag igen. Då berättade de att mormor inte producerar ngt urin allas själv. Med andra ord så går det direkt ut i kroppen. Det finns nog ingenting de kan göra för att rädda henne. Eller jo, en ny njure kanske, men hennes hjärta skulle inte klara av en sådan operation. Det är liksom pest eller kolera... Men jag tror inte på att hon skulle få en njure med tanke på hennes tidigare kondition. Så jag antar att det är kört. Men jag håller ändå fast vid hoppet tills de säger att det är över...

SÖTA MORFAR

.
Idag kom mamma, pappa och morfar förbi på en fika efter de hade varit uppe på sjukhuset hos mormor.

Det kändes bra att få se morfar och han blev jätteglad över att få träffa och leka lite med Liam. Men man såg att han var trött och ledsen. Morfar var blek, har aldrig sett honom så blek, han såg helt grå ut i hyn. Hans ögon var röda och nariga av gråt. Han hade också gått ner en hel del i vikt. Men det kändes ändå skönt att få se morfar, min älskade morfar!

Morfar älskar barn, där det finns barn kan man räkna med att min morfar är!

Vi talade lite lätt om mormor, och att om hon inte blir bättre så ska de inte väcka henne. Utan bara helt enkelt ta bort respiratorn och låta henne fortsätta sova, tills hennes kropp inte orkar mer. Men, mitt i allt kan det ju finnas en liten chans, en pytteliten chans att hon tillfrisknar. Jag tror att jag väljer att hålla fast vid den ett tag till. Men vi fick inte talat så länge om detta eländiga innan Liam trädde in och ville ha allas uppmärksamhet, våran alldeles egna lilla glädjespridare!

HOPPET UTE?

.
Idag på dagen talade jag med mamma om mormor. Hon hade vaknat efter att ha varit nedsövd i respirator och verkade okej. Morfar hade tom talat med henne i telefon. En timma efter det jag hade talat med mamma ringde pappa och berättade att mormor låg i respirator igen och att hon inte mådde bra.

Anledningen till att hon fick sövas ner och läggas i respirator igen var dels för att hon hade så ont, och dels för att hennes hjärta inte orkade med helt.

Hennes enda njure verkar vara helt ur funktion. Med det menas att hon inte kissar så mycket som hon ska så urinen går ut i kroppen och förgiftar henne. Och hjärtat orkar inte pumpa med den kraft och lungorna orkar inte heller på grund av all smärta hon har. Så nu under kvällen och natten ska hon få dialys, vad som menas med det har jag inte riktigt 100% kontroll över. Men de ska rena blodet i hennes kropp från alla gifter som sipprar ut i kroppen pga urinen.

Vi tror alla att mormor har gett upp, att hennes kropp äntligen har svikit henne helt. Det känns så orättvist, det är ju faktiskt min mormor.

Jag känner mig arg. Arg, arg, arg... Jag vill inte ha det så här!

Jag hatar att inte ha kontroll över situationen, jag hatar döden!

Jag vill inte förlora min mormor!

När mamma talade med sköterskan som arbetar i salen där mormor ligger undrade inte sköterskan om mamma inte ville komma upp och titta på mormor, och bara att höra en sådan sak kan ju nästan bara betyda en sak; sorg...

Jag tror inte att jag vill se mormor inkopplad med en massa slangar.. Jag har sett henne så alldeles för många gånger under mitt liv. Jag vill minnas henne med glädje och tårar i ögonen, som den gången hon träffade Liam för första gången, eller vid mitt bröllop, eller på julafton då hon och Liam satt lugnt vid bordet och lekte med bilar.

Min mormor, min alltid så starka mormor.
Förutom mormor är hon: mamma, fru, gamlemormor, syster, svärmor, gammelmoster, och innerligt älskad av oss alla!!!

TIDEN ÄR AVGÖRANDE

Mormor ska opereras.. Har ngn inflammation i bukhinnan, samt att det samlas en massa vätska i buken/magen. En operation kan vara livsavgörande, både positivt och negativt. Överlever hon operationen (hon är väldigt svag) så ska hon överleva efteråt också, och frågan är om hennes kropp orkar göra resan till att bli frisk..

Fan, det här är jobbigt.

GÅ INGENSTANS!

.

Mormor ligger på sjukhus, igen. Mormor kunde inte andas förut idag så morfar ringde ambulans och de körde upp henne till sjukhuset. Pratade med mamma en snabbis runt 18 och då visste hon inget.

När jag nattade Liam ringde mamma och Joacim svarade. Mamma berättade att hon och pappa skulle åka upp till sjukhuset. Mormor var tydligen inte så mycket bättre, sedan hade hon visst väldigt ont i magen också. Morfar var jätteorolig.

Tänker så på min morfar just nu. Vad ska han göra om mormor inte orkar mer? De har levt ihop och varit gifta i över 50 år. Det måste vara hemskt för morfar. Vad tänker han på? Tänker han själviska tankar som mig.. STANNA KVAR! Eller tycker han att mormor har lidit tillräckligt nu efter alla dessa år av sjukdom och svaghet???

Snälla mormor, bli bättre!!

Backabranden 1998

Det känns fortfarande ofattbart att denna tragedi inträffade. Att utgången blev som den blev.
Jag kommer ihåg att jag blev väckt av min mamma tidigt på morgonen den 30 oktober 1998 och hon berättade vad som hänt. Jag förstod inte alls, hur kunde det hända? Varför hände det?

På fritidsgården var de väl förberedda med krishantering för oss ungdomar. Det fanns kuratorer, präster, frivilliga föräldrar och alla fritidsledare hade kallats in. Och de var ett enormt stöd för oss unga under de kommande dagarna.

Dödslistorna rullade in kontinuerligt, uppdaterade med nya namn, och det var hemskt att se namn på vänner som man kände. Det var hemskt, obeskrivligt.

Tänk hur rädda de måste varit, och föreställ er kaoset inne i lokalen. Jag får rysningar av att bara tänka på det som inträffade den där natten för elva år sedan. 63 ungdomar miste livet i lågorna och röken, helt ofattbart!

Det var bara rester kvar av lokalen, ett tomt skelett av betong och cement..

Så gott som hela Göteborg besökte den olyckliga platsen och prydde den med vackra blommor och hälsningar på kort. Det blev som en stor blomstervall som prydde i flera hundra meter vägen utanför lokalen, som hyllade de döda ungdomarna.

r.i.p

..

Det är verkligen inte rättvist. Talade just med en arbetskollega som berättade hur allt gått till.

Förra veckan hade F och A fått reda på att cancern inte gick att bota, och läkarna gav F ett år till att leva, på ett ungefär.

Men idag 9:30 somnade F in i A:s armar.

Så orättvist, man ska inte behöva bli änka vid 24 års ålder..

Livet är orättvist...

.

Var just inne på facebook och fick en hemsk nyhet där..
En väns make har gått bort,
fd arbetskamrat och även skolkamrat (way back) till mig.
Det är så orättvist, han var bara två år yngre än mig..
och han har en liten son på ca 9 månader.
Fan säger jag bara, så jävla orättvist!

Mina tankar går till hans fru och lilla son.

R.I.P