... men jag skriver lite ändå.
De senaste dagarna (igår och idag) har varit bra dagar. Ingen oro, inga hjärtklappningar. Tror att mitt psyke börjar hinna ikapp allt som händer, samt att jag verkligen har accepterat att jag är som jag är. Jag tror inte att man kan komma vidare i sitt tillfrisknande om man inte kan acceptera att man är sjuk. Jag tror att det är en enormt viktig del.
Just nu mår jag såpass bra att jag inte ens kan tänka mig hur det känns att vara nere, och det känns skitbra, för då mår jag verkligen bra. men jag vet att när som helst kan det vända, men det är okej, jag har accepterat det och jag vet att jag kan ta mig ur det. Jag är inte ensam, hur ensam jag än tror jag är. Jag har börjat lära mig att stanna upp i det hela och tänka efter, sätta ord på det jag känner.
Just i början av en sjukdom som depression eller panikångest känns allt tomt, och man kan oftast (inte jag i alla fall) inte sätta ord på känslorna. Det är otroligt jobbigt att känna något och inte kunna sätta ord på det, inte kunna beskriva känslan. Och de gånger man väl kan det så är det svårt för en person som själv inte varit inne i tomheten att förstå. Jag har skrivit mycket i en anonym forumgrupp inne på familjeliv där jag har träffat på andra människor med samma problem och sjukdom som mig, och där är det så skönt, där kan man beskriva känslorna och de andra förstår, bara det lilla hjälper, att någon förstår vad man talar om.
Syftet och det jag mest kommer använda min blogg här till kommer att vara att ha den som en slags terapi för mig. För när jag väl har fått ner mina känslor i ord känns det som de lämnar kroppen och hjärnan. Jag kan sedan efteråt sitta och läsa igenom mina tankar och känslor och därmed bearbeta det ännu mer. Sedan hoppas jag innerligt att jag även kan hjälpa någon med mina ord. Att i alla fall någon kan känna igen sig och därmed känner sig mindre ensam, att det finns fler som faktiskt vet hur det känns!
Sååå, är det någon som undrar något, tveka inte att skriva någon kommentar, jag vill hjälpa i den mån jag kan!
De senaste dagarna (igår och idag) har varit bra dagar. Ingen oro, inga hjärtklappningar. Tror att mitt psyke börjar hinna ikapp allt som händer, samt att jag verkligen har accepterat att jag är som jag är. Jag tror inte att man kan komma vidare i sitt tillfrisknande om man inte kan acceptera att man är sjuk. Jag tror att det är en enormt viktig del.
Just nu mår jag såpass bra att jag inte ens kan tänka mig hur det känns att vara nere, och det känns skitbra, för då mår jag verkligen bra. men jag vet att när som helst kan det vända, men det är okej, jag har accepterat det och jag vet att jag kan ta mig ur det. Jag är inte ensam, hur ensam jag än tror jag är. Jag har börjat lära mig att stanna upp i det hela och tänka efter, sätta ord på det jag känner.
Just i början av en sjukdom som depression eller panikångest känns allt tomt, och man kan oftast (inte jag i alla fall) inte sätta ord på känslorna. Det är otroligt jobbigt att känna något och inte kunna sätta ord på det, inte kunna beskriva känslan. Och de gånger man väl kan det så är det svårt för en person som själv inte varit inne i tomheten att förstå. Jag har skrivit mycket i en anonym forumgrupp inne på familjeliv där jag har träffat på andra människor med samma problem och sjukdom som mig, och där är det så skönt, där kan man beskriva känslorna och de andra förstår, bara det lilla hjälper, att någon förstår vad man talar om.
Syftet och det jag mest kommer använda min blogg här till kommer att vara att ha den som en slags terapi för mig. För när jag väl har fått ner mina känslor i ord känns det som de lämnar kroppen och hjärnan. Jag kan sedan efteråt sitta och läsa igenom mina tankar och känslor och därmed bearbeta det ännu mer. Sedan hoppas jag innerligt att jag även kan hjälpa någon med mina ord. Att i alla fall någon kan känna igen sig och därmed känner sig mindre ensam, att det finns fler som faktiskt vet hur det känns!
Sååå, är det någon som undrar något, tveka inte att skriva någon kommentar, jag vill hjälpa i den mån jag kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar