funderingar..

Kan man se på en person att den lider av depression, ångest och oro? Kan man se det på mig?

Detta är en sjukdom som man oftast gärna inte skyltar med. Det är en sjukdom som sitter djupt inne i en och som man oftast skäms för.. för det är ju något fel på en.. eller?
Depression, ångest och oro kan tära så otroligt på en, det kan äta upp ens krafter helt totalt. En enkel fråga som tex "hur mår du?" kan få ens hjärta att skena iväg och man känner hur oron börjar växa sig större. Hur ska man svara på den frågan? Jodå, jag är totalt psykiskt instabil, själv då?.. eller? När jag fick den frågan när jag var mitt uppe i min bearbetning med min sjukdom var som himlen föll ner över mig. För vad fan skulle jag svara.. Svarade jag, "jodå det är bra", så ljög jag ju, framförallt för mig själv, och det ville jag ju inte. Jag hade ju då ljugit och undanhållit för mig själv under en lång tid att jag mådde dåligt, så det var helt uteslutet. Och sedan kunde jag inte säga som det var att jag led just av depression och panikångest, för det är väldigt få som vet vad det verkligen innebär, och genom det är man tvungen att förklara och berätta för folk vad som verkligen var problemet. Katastrofalt, då i alla fall. Jag kände att det var respektlöst av folk att fråga hur det var med mig, det kändes som alla var ute efter att göra mig illa, att dra upp allt igen och igen.

Vissa tror att dessa saker är saker som inte är så allvarliga. Att det är bara att rycka upp sig ur en depression, att bara ta tag i sig själv. Eller så får man kommentaren att "jag hade också ångest häromdagen då jag var så stressad". Det ÄR skillnad på ångest och ångest..
Ångest är för mig ett starkt ord, och jag tycker att man bör använda det med försiktighet. Fast det kanske är dumt att säga så för alla har ju olika tankar om ångest.

Jag undrar om jag hade kunnat dra mig upp ur min depression på egen hand.. Fast hur hade jag kunnat det när jag trodde det var normalt att känna så som jag gjorde. Panikångesten då? Hade jag fixat den på egen hand? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag var totalt instängd i mig själv. Under mina panikångestattacker kan man se att jag är sjuk.. Jag vankar fram och tillbaka, sitter och står om vartannat, ställer mig i ett hörn går omkring, vänder snabbt, slår mig i pannan.. Folk hade blivit rädda om de såg mig..
Jag är så himla glad över att jag inte har sådana attacker längre, jag känner mig inte längre galen, eller att jag håller på att bli tokig. Jag kan nu, med medicinering ta kontroll över min ångest. Bearbeta den innan den kommer, det gör mig stolt!

Depression och ångest börjar bli lite mer accepterat i dagens läge, tack vare att bl a media uppmärksammar det, och att det verkar som fler och fler vågar gå ut och berätta om sina problem så folk (ickesjuka) får höra om det.

Det är en befrielse att känna sig "frisk". Att kunna koncentrera sig på saker som ett vanligt samtal, en tidning, en bok, ett tv-program eller bara detta att kunna komma utanför dörren och gå och handla, ensam. Men frågan är, kommer jag någonsin klara av att vara frisk utan min medicinering? Om inte så är det inte hela världen för mig, det är bara att fortsätta ta dem :-)

Är det något ni undrar om min depression och ångest? Kommentera då gärna så ska jag göra mitt yttersta för att svara!