TRÅKIGT LIV?

Många som läser min blogg eller råkar klicka förbi den tänker nog "suck har hon inget roligare att skriva om än hennes son, vem bryr sig?"

Grejen med detta fenomenet föräldraskap visar sig på detta sättet. Man vill visa upp och gärna skryta lite (läs väldigt mycket) om sitt barn och vad det gjort, sagt osv. Så tyvärr ni som suckar, pustar och gnäller, föräldraskapet är sådant.

Sedan finns det folk som reagerar på annat sätt som tjejen som skrivit denna texten. När man är förälder kan man ibland behöva spy lite galla på sina barn. Något som en utan barn tydligen inte kan förstå (drar inte alla över en kant nu) Citerar lite ur henne kolumn:

Oroar sig inte en förälder för att ens barn ska bli sårat på något sätt? Vill man då själv skriva i Sveriges största kvällstidning (alternativt på en av Sveriges största bloggar) att man blir uttråkad av att leka med det?
Jag skulle gråta blod om min mamma skrev så. Och jag skulle lämna över vårdnaden om mitt barn till någon annan om jag själv gjorde det.

Ett barn kan vara något så fruktansvärt frustrerande ibland. Då man inte kan gå en meter utan att det tjuter och hänger runt benet. Jag undrar om hon har testat att leka med bilar med ett barn under tre? Rättar mig själv, sitta bredvid barnet som leker med bilar och bara kör en stackars trasig bil fram och tillbaka på golvet i en timma. En tid då man skulle kunna hinna laga middag, hänga tvätt och skura toaletten. Men som förälder är man medveten om detta. Så man biter i det sura äpplet och kör den dör förbannade bilen på mattan fram och tillbaka, fram och tillbaka i en timma! Men sedan när barnet har lagt sig och allt är frid och fröjd i hemmet kan det hända att man sätter sig vid bloggen och tycker synd om sig själv en liten stund.