Idag gick jag till jobbet, var där tills nästa person började runt nio. Fick många välbehövliga kramar från några goa arbetskamrater, och fick snyftat mot deras axlar. Under de drygt två timmarna jag var där lämnade mormors minne inte mitt sinne för en sekund. Distraherades av att tala om en massa onödigt med Ullis (en av mina chefer) och att ta kunderna i kassan, stundtals halvt rödgråten och stundtals i total tystnad. Ullis var som vanligt en klippa, hon såg till att så fort det blev minsta lilla kö att själv öppna sin returkassa och ta betalande kunder där.
Fick stoooora kramar av Linda och Marianne, välbehövliga sådana. Kände mig som en liten fjantig barnrumpa, men det var skönt att de visade att de bryr sig. Till och med min chef, A-S, gav mig en tröstande klapp på axeln.
Nu ska jag ta på mig lite kläder och hämta mitt lilla yrväder på dagis. Tänk att få vara så bekymmersfri som ett litet barn, att bara bry sig om stunden och leka sig igenom dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar