ÅNGEST INFÖR SITT LILLA BARN

Aldrig någonsin har jag önskat att Liam skulle vara nära mig vid en panikångestattack. Men i tisdags kunde vi inte skona honom. I samband med magsjukan (spyfobi) och att jag missade mormors begravning på grund av den var ångesten hemsk. 

Jag kommer inte ihåg mycket. Kommer ihåg att Liam stod på långt avstånd och bara tittade. Joacim var som tur var hemma. Men han visste inte vilken fot han skulle stå på. Liam var naturligtvis viktigast. Men Liam fick se allt vad min ångest innebär.. och han blev rädd. 

Igår var vi hemma hos mamma och pappa, Liam var mest avståndstagande från mig, eller arg på mig. Han kände nog att det inte riktigt var hans mamma. Liam fick stanna hos dem över natten, eftersom varken jag eller Joacim hade hämtat oss efter sviterna med magsjukan helt.

Men idag när han kom hem var han som en klisterlapp på mig. Han klappade mig på kinden flera gånger och sa "ingen fara mamma, det är bättre nu". Mitt älskade lilla barn, vad mycket du egentligen förstår.