Efter det att jag fick Liam har jag blivit blödig. Fast egentligen startade det nog redan när jag var gravid... Kommer ihåg att jag satt och lipade till Oprah var och varannan dag.
Jag är vanligtvis inte en person som gråter av att se en film (men visst, det finns undantag), men jag kan lätt gråta när det är en dokumentär eller en intervju eller liknande och det handlar om barn som farit illa. Handlar det om något hemskt med barn så gråter mammahjärtat.
Jag kan gråta efter jag har skällt på Liam så han blir ledsen. Att se honom gråta på grund av att JAG har varit arg på honom gör ont. Jag vill ju inte behöva skälla på honom, men det är oundvikligt med tanke på att han är 3,5.
Om jag blir orättvist behandlad och blir arg, då gråter jag. Jag är en mästare på att gråta när jag är arg. Det är fasiken inte bra, inte sjutton vill man att någon ska försöka trösta en när man är arg.
Jag kan också gråta av lycka. Jag kan sitta och titta på bebisbilder på Liam och överösas av mängder av blandade känslor (lycka, stolthet) och känna hur tårarna väter mina kinder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar