Funderingar

.
Vad mycket funderingar det är som går igenom ens huvud när man är gravid...

När jag gick och lade mig igår bredvid Liam kände jag nästan hur min kärlek till honom rann över. Min kärlek till honom är omätbar och jag kände "stackars lilla barn som kommer att få dela sin mammas kärlek med ett syskon". Varför kände jag så? Jag låg länge och hade dåligt samvete inför Liam att han inte längre skulle ha min fulla uppmärksamhet för sig själv.

Sedan låg jag och blev orolig över att jag kommer överkompensera det hela sedan när Herr Bebis kommer. Kommer jag medvetet sätta bebisen i skymundan för att Liam inte ska få känna av det?

Jag är på sätt och vis rädd för mina känslor för den nya människan som ligger i magen. Tänk om jag knyter an till honom direkt, tänk om jag direkt känner "gud vad jag älskar honom". Med Liam tog det ett bra tag. Jag ville periodvis inte ha så mycket med Liam att göra. Joacim brukade bära in honom till mig så jag fick ammat, sedan så somnade ju ungen och jag slapp honom... Tvivla nu inte på mina känslor till Liam, jag tror inte att någon kan säga att jag inte älskar mitt barn. Men tänk vilka skuldkänslor jag skulle få mot Liam om jag älskar bebisen direkt.

Det är tur att man bär på ett barn i över nio månader i magen, så man hinner med att bearbeta alla känslor och funderingar. Nu kommer det säkert falla sig naturligt med känslor och kärlek när bebisen väl kommer, men som den människan jag är kan jag inte sluta att oroa mig.

Stolt blivande storebror!

.