15 aug. 2011

Därför är jag rädd för förlossningen (lååångt inlägg)

.
Allt startade med Liams förlossning. Någon smärtlindring hanns inte med för jag öppnade mig så fort, och jag bara spydde av lustgasen (jag gillar inte att vara yr). Sedan låg jag med krystvärkar länge, jag ignorerade dem till slut och sov mig igenom smärtan. Jag fick värkstimulerande dropp men det gick inte fortare för det. Efter väldigt många om och men kom Liam ut, med pannan först och tittandes upp i luften, 17:31. (Bebisar ska ju födas med bakhuvudet först samt att de ska vara vända så att ansiktet kommer ut mot mammans rumpa). Vidöppen hjässbjudning tror jag att det kallas. Det var hemskt innan han kom ut. En massa folk sprang in och ut i rummet. Folk kom med saft och nyponsoppa och allt jag ville ha var lite vatten för jag var törstig och mådde illa av allt annat. Det var ett under att jag inte bad alla dra åt helvete. Jag har för mig att Joacim sa till när en tant för trehundrafemtioelfte gången ville ha i mig superäcklig körsbärssaft att "lyssna på henne, hon vill inte ha!". Sedan tittade det in folk i rummet hela tiden, man såg bara ett huvud komma in i dörröppningen, "hur går det?" "har det hänt något". Inte det minsta stressande....

Liam kom ut och jag var så trött. Han vägdes och mättes samt blev betygsatt (han blev en 10:a trots att han såg ut som en conehead). Jag var chockad över att hon hade en snopp, och det tog en stund för mig att inse att det var en liten pojke jag hade fått, alla trodde det skulle bli en tjej, inklusive jag och Joacim. Nu väntade alla spänt på moderkakan som inte kom... Liam togs ifrån mig och jag lades ner på rygg. Lampor tändes över mig och det fortsatte springa runt folk i rummet. En barnmorska jag inte tidigare sett var och tryckte och masserade på magen, en annan drog i navelsträngen, någon pratade om blodförlust och en annan kommenterade att eftersom det blir operation för mig så behövs det inte någon förlossningstallrik med uppfriskningar. Jag såg ingenting utanför strålkastarna (det var det säkert inte med det kändes som det) som lös ner på mig, jag såg bara händerna som var runt och omkring min kropp. Jag varken såg eller hörde Joacim och Liam, de hade blivit placerade längre bort och jag kände mig ensammast i världen.

Till slut så kom läkaren ner som skulle operera mig. Det kändes som om han var den första som talade till mig och förklarade lite för mig. Lugnade mig lite, och skämtade lite. Men jag såg honom aldrig, han var ute i mörkret, utanför strålkastarna.

Till slut blev jag ivägkörd till operation. Jag kördes igenom massor av korridorer av en vaktmästare. En vaktmästare!! Jag kände mig som den mest klenaste människa i världen, helt utan krafter eller vilja, och jag tänkte att han kan ju lika väl mörda mig med en gång. Han var helt tyst hela vägen upp till operation. Och jag kände mig oduglig och misslyckad.

Sköterskorna på operation var jättesöta. Jag var tvungen att ta av mig alla smycken, allt som var jag och lämna ifrån mig. Jag kände mig på något sätt ännu mer utblottad för totala främlingar. Jag fick bedövning i ryggen och kommer ihåg att jag sa till dem när bedövningen tog "vad skönt, det känns som om jag blir varm om fötterna", jag hade frusit om fötterna under hela förlossningen. Jag tror jag fick lite lugnande, jag tror jag bad om det. Jag somnade, jag var totalt utmattad. När doktorn var färdig väckte de mig. Doktorn sa att jag såg ut som ny igen, och jag rös av tanken att han hade varit och pillat och karvat i mitt underliv.

Eftersom Liam kom på en söndag hamnade jag på intensiven istället för på uppvak. Jag hade en blodtrycksmojäng på armen som automatiskt med jämna mellanrum kollade av min puls och blodtryck. Så fort jag kunde slappna av, stänga ögonen och nästan somna så satte den igång och blåsa upp sig. En sköterska tyckte jag hade för många filtar på mig och tog bort en, jag protesterade men hon lyssnade inte, så jag fick ligga och frysa. Till slut halvljög jag för dem och sa att bedövningen hade så gott som släppt och jag blev nedkörd till BB och min familj. Då var klockan runt 22:00.

Det var först då jag fick hålla mitt barn på riktigt. Det var först då jag fick räkna fingrar och tår. Se på hans lilla mun och känna hans små varma andetag. Jag kommer ihåg att jag tyckte att han hade väldigt långa fötter.

Jag orkade ingenting dygnen efter. Jag hade nästan förlorat 2 liter blod och var jättesvag. Mitt hb var nere på 72 som lägst, då höll jag på att svimma till och med när jag satte mig upp. Två dagar efter så var det dags för läkarundersökning på Liam. Då hörde de ett blåsljud på hjärtat. Jag bröt ihop, jag orkade inte mer. Jag sa att jag inte ville åka hem och barnmorskorna ville inte heller att jag skulle göra det i det tillståndet jag var i. Vi stannade i tre nätter, sedan ville jag hem.

Allt detta blev för mycket och jag åkte på förlossningsdepression som även blev startskottet för min totala kollaps, min psykiska ohälsa. Fast det blir nog mer korrekt om man säger att det var droppen som gjorde så att bägaren rann över.

Nu håller jag på att trappa ner på mina antidepressiva tabletter inför en kommande förlossning. Tyvärr så känner jag av att jag gått ner på dosen. Tänker jag framåt på en vaginal förlossning så kommer ångesten nästan direkt. Hur ska det då gå på en förlossning då även smärta är inblandad? Jag kommer inte kunna hålla tillbaka ångesten. Jag är livrädd!! Många säger tröstande till mig "bara för det var så förra gången betyder ju inte att det blir så igen", å fan Einstein! Jag har full koll på det. Jag är livrädd ändå. Vad gör jag om jag får ångest? Vad händer om moderkakan sitter fast igen? Vad händer om jag inte hinner få smärtstillande igen? Vad händer om det trots allt upprepar sig igen? 

Jag mår just nu psykiskt dålig. Jag tänker nästan bara på förlossningen. Visst jag boar och fixar hemma, men jag kan inte tänka så långt som till när bebisen är född. Den kan likaväl stanna kvar i min mage och aldrig födas. Jag är livrädd med ständiga ångestkänslor som smyger runt hörnet, det är väl meningen att man ska vara lycklig nu?


Follow Mamma Mailan, ytterligare en jävla mammablogg

5 kommentarer:

  1. Men usch! Detta lät inte alls speciellt trevligt. Jag hoppas verkligen att du får en helt annan upplevelse av nästa förlossning. Förstår att du är rädd, men vad hade du för inställning förra gången? Jag tror att en bra inställning kan hjälpa en del. Men det är väl inte lätt med ditt bagage. Har du funderat å snitt då? Hoppas verkligen att du får ett finare minne nästa gång :-)

    SvaraRadera
  2. Min ÄLSKADE syster jag kan inte föreställa mig hur du känner i denna situvation men jag vill att du alltid ska veta att jag finns här för dig när allt kommer till. <3 älskar dig

    SvaraRadera
  3. Vilken hemsk upplevelse! Lider med dig. Vet hur det känns att inte få ha sitt barn hos sig de första timmarna, det är hemskt. Jag åkte på uppvak efter akutsnittet och sedan fick vi inte höra något av varandra på typ tre timmar. Fruktansvärt. Jag kan bara tacka narkossköterskan och läkaren som utförde snittet, de var verkligen underbara. Hade det inte varit för dem vet jag inte ens om det blivit något barn till. Men jag ville absolut inte bli snittad igen.

    Hoppas du har det stöd du behöver!

    SvaraRadera
  4. HEJHEJ... skrev just ett inlägg i din gamla blogg.Tror aldrig en blogg berört mig så mycket. Du skriver mycket om MITT LIV...kan du tänka dig? :) Panikångest, förlossningsdepresson, agorafobi... allt detta lever jag med. Min depression har gått över.. men rädslan för att det ska hända igen känner jag igen. Jag vill sågärna ha fler barn men är livrädd att deska hända igen. Så jag förstår, jag förstår verkligen. Kommer spara länkentill din blogg. Som du skrev någonstans så är det skönt att veta att man inte är själv. Jag är inte lika öppen om all min problematik påmin blogg... gått ut om min förlossningsdepression i den, i radio och i tidningar. Men inte det andra.All lycka med nya bebisen. Jag förstår dig... men jag tror det kommer gå bra. Stor kram frånLinda

    SvaraRadera
  5. hej!

    läste din förlossningsberättelse och fick många tillbakablickar i min egen förlossning. Jag tycker att du inte skall ta snitt tyvärr...det blir en väldigt omställning för kroppen för återhämtning och sen ta hand om barnet. Jag blev akutsnittad och också nedsövd efter ett par dagars värkar och sugklockor m.m....måste säga att det är himla tur man man glömmer mycket...annars hade jag aldrig gjort om det där...vissa grejer är ju kvar i minnet men...

    Mitt snitt tog 9 veckor att bli bra...det är lång tid...fick inte lyfta...min lilla tjej är snart 8 månander och jag har fortfarande ont i ryggen...efter operationen..då alla nervtrådar som skall läkas osv...
    Hoppas att allt går bättre denhär gången för dig! som dem säger så är alla förloossningar olika!! tänk positivt! :0)

    SvaraRadera