Allt var perfekt på ultraljudet. Moderkakan låg i bakkant och låg inte för livmodersetappen det minsta. Helvete!! Kunde inte den där jävla moderkakan som bara tycks bråka med mig ligga kvar så jag hade fått mitt snitt??? Jag menar, denna gången blöder den så in i bänken ett tag och med Liam släppte den inte vid förlossningen. Kort sagt, JAG HATAR MODERKAKOR. Jojo, den är livsnödvändig för Herr Bebis, det är jag medveten om. Men satan vad besviken jag blev.
Liam var glad, han var eld och lågor över att få se lillebror på det vanliga ultraljudet. Sedan var han även eld och lågor när han fick en påse Ahlgrens bilar och lov att leka med min mobil hur mycket han ville under det vaginala ultraljudet.
Herr Bebis mådde bra. Läkaren bekräftade det jag och barnmorskan redan var varse om, att det var en riktigt livlig krabat där inne (han protesterade vilt när hon drog "ultraljudsmusen" över magen). Hon mätte och kollade så att allt såg bra ut med honom och det gjorde det. Hon sa att han var en normalstor bebis på cirka 1600 gram samt att han lagt sig med huvudet nedåt. Så allt var som det skulle.
Så nu inväntar jag kallelse från Aurora-mottagningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar