Man har alltid något man ångrar

Jag har ett tillfälle speciellt från Liams tidiga dagistid som etsat sig fast i mitt hjärta och hjärna som gör så ont när jag tänker på det.

Liams inskolning på dagis A gick inte så bra. Han var strax över två år gammal. Han fick vara hemma så länge i och med att jag länge var sjukskriven från mammaledigheten på grund av min depression och ångest, och att maken hade tillfälig föräldrapenning för Liam. Och i mitt tillfrisknande hade vi inte en tanke på att göra en ändring och sätta Liam på dagis. Sedan gick jag ju omkring med ständigt dåligt samvete (som fortfarande idag och säkert för all framtid kommer förfölja mig) för att jag inte orkade med honom när han föddes, att jag inte ville ha honom, och det tror jag gjorde så jag ville ha honom hemma så länge det gick.

Vilket som, inskolningen tog tre veckor. Mitt arbete var så snälla att bevilja en vecka ledigt till för att det skulle gå bättre för Liam. Men det hjälpte inte honom så mycket, tyvärr. Varje dag jag lämnade honom för att gå till jobbet skrek han tills han spydde, det spelade ingen roll vilken tid jag lämnade honom, det blev inte heller bättre om maken lämnade. Fröknarna föreslog att vi skulle ta med någon sorts snutte eller mjukisdjur till honom. Men Liam har aldrig använt sig av det. Trots det så tjatade de hål i huvudet på mig och sa att det blir alltid bättre om de har just snutte eller mjukisdjur. Så förvirrad och orolig jag var för min lilla pojk så gjorde jag som de sa, jag tog med en nalle och en apa som han brukade leka med hemma ibland.

Andra dagen när jag skulle hämta honom från dagis är just den dära hemska dagen. Det kanske inte låter hemskt men mitt mammahjärta brast. Jag kommer in på gården, klockan är runt två och barnen är ute och leker, alla utom Liam. Han går runt på gården och gråter hysteriskt medan han håller förvirrat i sina "mjukisar", och fröknarna sitter på en bänk längre bort och talar lugnt med varandra. Jag frågade varför han var ledsen och fick till svar att "han brukar vara ledsen till och från". Nu var han ju inte bara ledsen, han grät hjärtskärande och stora tårar rullade på hans kinder och hans kläder var helt blöta.

I dagens läge skulle jag sagt åt dem att såhär kan de ju inte göra, lyft upp ungen för helvete! Trösta honom! Vyssa honom! Gör vad som helst! Men låt honom inte gå runt ensam och känna sig helt övergiven och ensam i världen! Men svag och osäker som jag var då lyfte jag upp mitt barn och bar hem honom med ångesten rivandes i bröstet på mig.

Jag hade inget val än att fortsätta lämna honom på dagis. och efter X antal månader så var han inte hysterisk längre när vi lämnade honom, men han trivdes inte. Och i dagsläget har jag sådan ånger över detta. Varför tog jag inte bort honom därifrån, är vi anledningen till att han i dagsläget är ett så oroligt barn? Aldrig att jag låter detta hända igen. Nu är jag ju mammaledig med James så inskolningen nu får ta hur lång tid den vill! Och med James, om det skulle bli likadant, så blir jag hellre av med mitt jobb än ha det så igen!