Lite låg..

Många tankar och inget alls i huvudet idag.. Känner mig låg på riktigt för första gången på flera år. Antagligen är det trötthet, för igår var jag mig själv. Den låga känslan får mig att tänka och älta.. Tänk om man bara kunde sudda ut delar av ens liv, fast delarna har ju ändå gjort mig till den jag är idag.

James är nu 16 månader, lika gammal (ungefär) som Liam var när jag kraschade psykiskt. När jag ville fly från mitt liv och levde i en fantasivärld. En värld som bara bestod av nätter, en värld som bara bestod av mig och min besatthet av ångest. Ångesten fick mig att känna, ångesten fick mig att må bra. Ångesten fick mig att känna mig behövd, och att jag när som helst kunde bestämma över liv och död.

Nu är ångesten en helt annan grej. Nu har jag och ångesten en helt annan relation, vi är som gamla vänner som hälsar på varandra ibland. Jag vill inte släppa in ångesten helt i mitt liv, men den är en del av mig, den har format mig, och den har nog accepterat mig för den jag är. Att jag inte släpper den inpå mig för nära. Jag kan ibland sakna den, hur dumt det än låter. Att bara få ignorera allt. Men så ser jag på mina pojkar och min man och väljer att stanna kvar i nuet. Att leva istället för att stänga in mig. Detta jag skriver låter säkert mycket värre än vad det är, så ni nära och kära läs inte in för mycket i det. Men jag tror att om någon varit i samma sits som mig med ångest och panik kan förstå.

Jag kan se på James och undra hur mycket jag missade när Liam var liten. Alla han första ord, när han började äta själv. Stackars lilla barn som inte förstod något och var utan sin mamma i flera månader. Och min make, att se någon förändras så som jag gjorde under den perioden. Fan säger jag, fan!

Men samtidigt. Hur hade jag mått idag om inte detta hade brutit ut? Jag som knappt kände någon glädje alls innan detta hände. Nu idag känner jag sann glädje och njuter av att leva i nuet, i verkligheten. Jag skrattar flera gånger om dagen. Jag känner ren lycka! Jag är inte rädd för att säga ifrån om jag tycker annorlunda eller om något är fel. Jag skyddar min familj med mitt liv!

Mina pojkar och maken är mitt liv!


Pust. Nu känns mitt sinne mycket bättre. Det är bra att lätta på trycket lite ibland. Och som vanligt hoppas jag att det finns någon där ute som blir hjälpt av mina ord. Att kanske få någon att känna att personen inte är ensam. Man kan faktiskt komma ur det!