Funderingar

Hur uppstår en depression? Är det något man själv ansvarar för? Är det "jag" själv som gör mig sjuk? Eller beror det på samhället?

Jag tror att det många gånger beror på samhället. Har läst flera artiklar (har tyvärr ingen att visa) som det står att unga kvinnor är de som oftast får depressioner, och då kan man spekulera i varför..

"Depressioner räknas i Sverige som en folksjukdom. 35% av befolkningen drabbas någon gång av depression. Detta är fördelat på cirka 50% av alla kvinnor och 25% av männen i Sverige."
källa: wikipedia

Kan det bero på att man som ung tjej känner att samhället förväntar sig att man ska göra vissa saker? Att man ska vara perfekt? Man ska vara duktig i skolan, vara minst lika bra som killarna (fast de inte är bättre), man ska se bra ut, man ska sticka ut från mängden men ändå inte vara "speciell". Man ska göra karriär, ha en bra utbildning, och mitt i allt detta ska man helst skaffa 1,5 barn och vara en så bra mamma som möjligt.
Vad av allt detta ska man prioritera? Som ung tjej måste det idag kännas skrämmande att behöva bli vuxen.

Jag som inte gjort någon karriär, jag som inte har någon hög utbildning, hur ser jag ut i samhället och eras ögon? Jag prioriterade att bli mamma! och då var jag inte ung när jag fick barn, var 25 år. Visst kan jag skaffa mig en bra utbildning och göra en karriär nu, men är det för sent? Är jag för gammal för att bli något?

När jag träffade en bekant för ett tag sedan så outade jag mig och berättade vad det var för "fel" på mig. Jag berättade om min depression och panikångest, och hur jobbigt jag haft det, för hon ville veta. Vet ni vad människan sa till mig?? Först undrade hon var allt hade kommit ifrån, och jag förklarade att det hade uppkommit efter förlossningen och sedan eskalerat under tidens gång. Och då säger hon: "ja, det verkar var lite inne med psykiska sjukdomar nu". Jag blev helt stum.. stod och gapade som en dum fisk, fick inte ur mig ett ord. Till slut så fick jag ordning på mitt psyke (lite iaf) och sa till henne att "ojdå.. jag har bråttom, hej då.." Men alltså, allvarligt talat, säger man så? Jag hade helst sluppit min sjukdom, detta var inget val av mig. Depression och panikångest är inget som man vill ha!! Jag mådde riktigt dåligt över detta, har fortfarande inte släppt det. Men som tur var så är hon bara en bekant, ingen som jag vill hålla kontakten med, men ändå.. så säger man inte till någon som mår eller har mått dåligt.