gråter

Sitter här och känner ångesten komma krypandes. FAN! Det var längesedan jag hade denna hemska och mörka känslan i kroppen.. Jag hatar den!! Den tär så på krafterna, man blir helt matt. Idag var jag med Liam på dagis till frukost, sedan gick jag. Han ville inte säga hej då utan han var sur på mig som skulle gå. Vinkade till honom genom fönstret och då storgrät han. Stora tårar rullade nedför hans små kinder, han stod och sträckte ut armarna mot fönstret och ville att jag skulle ta med honom. Det var så hemskt. Hans fröken lyfte upp honom och jag ville helst springa in och hämta honom igen och bara kramas resten av dagen. Det var med tunga steg jag gick hemåt med gråten strax under ytan. efter jag varit hemma en stund ringde jag till dagis och frågade hur det gick, de berättade att han fortfarande var lite ledsen från och till, och när jag hörde det så brast mitt mammahjärta helt. Efter jag lagt på kunde jag inte försöka ens att vara tapper längre, utan jag lät tårarna falla.. Jag vet att han behöver lära sig vara på dagis, det är inget alls jag tvekar på. Och jag vet att vi behöver ta till med hårdhänderna för att han ska vara där och komma över sitt kontrollbehov som han ibland kan ha.

Men nu sitter jag här med min begynnande ångest och undrar hur jag ska klara av dagen.. Ska nog göra i ordning håret och åka till jobbet för att hämta mitt schema.......