18 jan. 2010

FRAMTIDSFUNDERINGAR

Vi ska ha ett barn till. Och nej jag är inte gravid nu, men i framtiden ska vi i alla fall ha ett barn till. Det vill vi båda. Men tanken är för mig lite skrämmande. Det är inte skrämmande om det skulle bli så att barnet inte skulle sova bra, och barnen skulle väcka varandra. Det är inte heller om barnet inte skulle vara helt frisk, det skulle vi klara utan problem, förhoppningsvis.

Tänk om jag skulle älska det barnet från första stund?

Tänk om jag skulle kunna ta mig till barnet direkt och knyta an till det?

Vilka skuldkänslor hade jag inte fått då? Jag hade känt mig så otroligt elak mot Liam i det läget. Jag skulle ha otroliga skuldkänslor. Jag vet att jag inte valde att känna så som jag gjorde för Liam. Visst jag älskade honom, men jag ville inte ha honom, jag orkade inte. Jag ville bort. Detta är väl inte det vanliga som man oroar sig för när man planerar ett barn till, men jag är inte normal. En lång tid av psykologkontakt och kbt-terapi har gjort så att jag finns här idag, och jag vet i stort sett varför jag föll så djupt som jag gjorde efter förlossningen. Det kommer förmodligen inte hända igen, och skulle det bli så igen så vet både jag, Joacim och min familj hur och vad vi ska göra åt det. Jag är inte så orolig för det. Men tänk om jag skulle älska nästa barn från första sekund?

Jag vet vad jag kommer kräva när jag blir gravid. Jag kommer kräva täta kontroller, tidigt ultraljud och psykologkontakt, eller bara vanlig samtalskontakt. Jag kommer att vilja tala med någon då om de tankarna jag har nu. För om jag nu älskar det nyfödda barnet och allt är bra så vill jag inte att lyckan ska bromsas av mina skuldkänslor för Liam.

Ni får tycka att jag är hur löjlig som helst. Men jag vet att jag inte är den enda som känner oron så här, och jag vill nå ut till dem som är som jag och behöver läsa och inse att de inte är ensamma. Sedan mår jag mycket bättre efter att ha släppt ut mina känslor!






1 kommentar:

  1. Jag förstår precis det du känner. Även om det inte är av samma orsak så hade jag väldiga skuldkänslor och ångest gentemot Julia under större delen av hela min graviditet. Jag berättade det inte för någon utan höll det helt för mig själv och det va enormt jobbigt, till sluten ca 3 veckor innan han kom pratade jag med en kompis och lät allt komma och jag tjöt som en gris, men efter det började det släppa och blev bättre. Dock tog det ungefär 6-7 veckor innan jag började känna att jag började ta till mig Victor, det är inte heller nåt jag pratat om mer än med Anna-Carin.
    Det är väldigt vanligt med just skuldkänslor gentemot det större syskonet när man väntar syskon, orsakerna är dock olika.För mig gällde det att jag kände mig som en bov för att jag skulle ta av min kärlek till JUlia och ge till någon annan och att hon inte skulle kunna vara nr ett längre, i det stora hela men sen va det lite annat oxå. Jag tror det är viktigt att få lufta lite när man känner så, men då är det tur att alla mvc mottagningar har möjlighet till Aurora-samtal. Så det finns mycket hjälp att få.

    SvaraRadera