21 jan. 2010

HOPPET UTE?

.
Idag på dagen talade jag med mamma om mormor. Hon hade vaknat efter att ha varit nedsövd i respirator och verkade okej. Morfar hade tom talat med henne i telefon. En timma efter det jag hade talat med mamma ringde pappa och berättade att mormor låg i respirator igen och att hon inte mådde bra.

Anledningen till att hon fick sövas ner och läggas i respirator igen var dels för att hon hade så ont, och dels för att hennes hjärta inte orkade med helt.

Hennes enda njure verkar vara helt ur funktion. Med det menas att hon inte kissar så mycket som hon ska så urinen går ut i kroppen och förgiftar henne. Och hjärtat orkar inte pumpa med den kraft och lungorna orkar inte heller på grund av all smärta hon har. Så nu under kvällen och natten ska hon få dialys, vad som menas med det har jag inte riktigt 100% kontroll över. Men de ska rena blodet i hennes kropp från alla gifter som sipprar ut i kroppen pga urinen.

Vi tror alla att mormor har gett upp, att hennes kropp äntligen har svikit henne helt. Det känns så orättvist, det är ju faktiskt min mormor.

Jag känner mig arg. Arg, arg, arg... Jag vill inte ha det så här!

Jag hatar att inte ha kontroll över situationen, jag hatar döden!

Jag vill inte förlora min mormor!

När mamma talade med sköterskan som arbetar i salen där mormor ligger undrade inte sköterskan om mamma inte ville komma upp och titta på mormor, och bara att höra en sådan sak kan ju nästan bara betyda en sak; sorg...

Jag tror inte att jag vill se mormor inkopplad med en massa slangar.. Jag har sett henne så alldeles för många gånger under mitt liv. Jag vill minnas henne med glädje och tårar i ögonen, som den gången hon träffade Liam för första gången, eller vid mitt bröllop, eller på julafton då hon och Liam satt lugnt vid bordet och lekte med bilar.


Min mormor, min alltid så starka mormor.
Förutom mormor är hon: mamma, fru, gamlemormor, syster, svärmor, gammelmoster, och innerligt älskad av oss alla!!!


Photobucket




1 kommentar:

  1. Martina, Peter och Oliver22 januari 2010 11:50

    Jag har nog aldrig träffat Berit men Peter säger att hon är en jättesnäll människa.
    Hoppas hon snart blir bra eller att hon slipper lida för länge.
    Kramar från Martina, Peter och Oliver

    SvaraRadera