Är jag en dålig mamma? Missköter jag min son? Vill bara ha ärliga svar?
Vissa folk vill inte förstå vissa saker, vissa kan tydligen inte läsa på innan de yttrar sig...
Nu handlar det väl från början inte om mig, men som många andra mammor som äter psykofarmaka, antidepressiv medicin, tar jag åt mig av vissa folks kommentarer. För att klargöra vissa saker skriver jag nu detta inlägg. Får också tillägga att jag inte riktar detta inlägg till en specifik person, utan jag vill bara upplysa folk!
Man är inte en dålig mamma för man äter medicin för att motverka depressioner. Däremot kan man vara en riktigt dålig mamma om man inte gör det. Det kan vara svårt att komma ur det på egen hand. Hur bra mamma/förälder är man om man går omkring och mår dåligt hela tiden? När man inte orkar sysselsätta sitt barn, när man har väldigt kort tålamod och skäller i onödan, när man inte kan sova och ligger bara och gråter... listan kan göras lång. Ett barn känner på sig att ens förälder inte mår bra, och blir däremot mer krävande vilket många gånger förvärrar situationen för den som mår dåligt.
Ofta när man börjar sin medicinering så kan man må väldigt dåligt. Man kan många gånger bli ännu mer nedstämd och få ångestattacker. Även om man har en mycket lugn upptrappning av medicinen så kan man ändå reagera negativt. Så det bästa för den som börjar medicinera är att denne person får hjälp av någon, som kanske kan passa ens barn så barnet slipper se att föräldern mår väldigt dåligt. Och detta tar oftast inte lång tid. Efter en månads tid mår man oftast mycket bättre, det är oftast de två första veckorna som är de mest kämpiga.
Nu säger jag absolut inte att medicinering är den bästa lösningen.. Men ibland kan den vara en spark i baken för att ändra hela situationen man har hamnat i.
För mig har medicinering varit som en räddande hand för mig, vem vet var jag hade varit annars. Sedan har det absolut hjälpt att jag har haft fullt av stöd av min familj under hela sjukdomstiden.
Vissa folk vill inte förstå vissa saker, vissa kan tydligen inte läsa på innan de yttrar sig...
Nu handlar det väl från början inte om mig, men som många andra mammor som äter psykofarmaka, antidepressiv medicin, tar jag åt mig av vissa folks kommentarer. För att klargöra vissa saker skriver jag nu detta inlägg. Får också tillägga att jag inte riktar detta inlägg till en specifik person, utan jag vill bara upplysa folk!
Man är inte en dålig mamma för man äter medicin för att motverka depressioner. Däremot kan man vara en riktigt dålig mamma om man inte gör det. Det kan vara svårt att komma ur det på egen hand. Hur bra mamma/förälder är man om man går omkring och mår dåligt hela tiden? När man inte orkar sysselsätta sitt barn, när man har väldigt kort tålamod och skäller i onödan, när man inte kan sova och ligger bara och gråter... listan kan göras lång. Ett barn känner på sig att ens förälder inte mår bra, och blir däremot mer krävande vilket många gånger förvärrar situationen för den som mår dåligt.
Ofta när man börjar sin medicinering så kan man må väldigt dåligt. Man kan många gånger bli ännu mer nedstämd och få ångestattacker. Även om man har en mycket lugn upptrappning av medicinen så kan man ändå reagera negativt. Så det bästa för den som börjar medicinera är att denne person får hjälp av någon, som kanske kan passa ens barn så barnet slipper se att föräldern mår väldigt dåligt. Och detta tar oftast inte lång tid. Efter en månads tid mår man oftast mycket bättre, det är oftast de två första veckorna som är de mest kämpiga.
Nu säger jag absolut inte att medicinering är den bästa lösningen.. Men ibland kan den vara en spark i baken för att ändra hela situationen man har hamnat i.
För mig har medicinering varit som en räddande hand för mig, vem vet var jag hade varit annars. Sedan har det absolut hjälpt att jag har haft fullt av stöd av min familj under hela sjukdomstiden.
Håller med dig! Utan medicinen hade jag varit en värdelös mamma tror jag. En mamma som bara ligger och gråter är väl inte att föredra framför en mamma som äter medicin?? Folk är knäppa!
SvaraRaderaKram
Förklarar som handen i handsken...det är verkligen 100% så här..
SvaraRaderaBra skrivet. Tänker också att det finns mammaor som kan vara dåliga mammor fast de inte har några hälsoproblem för övrigt.
SvaraRaderaVet flera mammor som väljer fester och annat framför sina barn.
Det är en bred fråga som inkluderar många faktorer.
Jag var ett tag enligt flera en dålig mamma pga av att jag var väldigt sjuk med kronisk smärta och var tvungen att vila mycket. Då var jag en dålig mamma.
Ja vad ska man säga.
Nej, man är ingen dålig förälder för att man tar ansvar för sitt egna mående. Jag brukar säga att mår inte föräldrarna bra, så mår ingen i familjen bra.
SvaraRaderaDu är super stark som orkar, och dessutom var du en av dem, som fick mig att inse att jag var i behov av hjälp och gav mig modet att ta emot hjälpen!
Håller med dig!
SvaraRaderaVad äter du för antidepp?
Jag äter citalopram men känner inte att dom funkar så bra som dom borde även om jag ligger på 80mg:-/
Kram!