MAMMASAMVETET

Samma dag som Liam föddes föddes även ett dåligt samvete. Hur jag än vrider och vänder på det så försvinner det inte. Jag har talat med många andra mammor och de allra flesta känner som jag. Man vill sitt barns allra bästa hela tiden men det går inte alltid. Man vill till exempel ha mer tid för barnen att göra bara roliga saker på, men ibland måste barnen ignoreras för att man kanske måste städa eller att barnen måste lära sig leka själva. Dygnet skulle definitivt behöva fler timmar.

Jag funderar mycket på hur det ska gå nu vid årsskiftet då jag ska gå upp och jobba 100% igen. Liam och jag kommer träffas mycket mindre, kommer han ha ont av det. Kommer han att misstycka att gå på dagis betydligt mer än vad han gör idag? Eller kommer han inte märka av det? På en vecka kommer jag så gott som inte träffa honom på två dagar, en dag kommer jag komma hem lagom till nattningen, en dag kommer jag förhoppningsvis sluta runt fyra och vi kan vara en familj och till och med äta middag tillsammans. Sedan kommer jag arbeta varannan helg, då kommer jag också vara hemma till nattningen. Som tur är, för mitt dåliga mammasamvete, är att jag under varje vecka (vanlig arbetsvecka för er alla andra mån-fre) alltid har en ledig dag som jag och Liam kan hitta på roliga saker på.

Att jobba varannan helg är inte jobbigt i sig plus att det faktiskt har sina fördelar. Man håvar ju in betydligt mycket mer pengar på helger. Det jobbiga är nästan de helger då man är ledig. Då ska man ju hinna med att besöka släkt och vänner (som säkert redan känner sig försummade) samt ha tid att vara en familj och hitta på saker ihop.

Jag hade inte haft något emot att få fler timmar på varje dygn, 

eller varför inte helt enkelt en dag till i veckan?