Jag föddes 18 mars 1982 på östra sjukhuset. Mina barndomsår är präglade av sjukdom. De första fyra åren var jag nog mer sjuk än frisk. Öroninflammationer varvat med halsfluss var min vardag. Har firat jul på akutmottagningar. Men när jag var fyra år så opererade de bort mina halsmandlar och efter det var jag mycket oftare frisk.
Jag var ett väldigt snällt barn.
I småskolan var jag en i mängden. Jag var inte en av de coola, för jag hade inte rätt märkeskläder eller rätt märkesskor. Jag hade inga pojkvänner när jag gick i fjärde och femte klass. Jag var inte bra på någon idrott heller.
I högstadiet ändrades mycket. Gick från att varit en snäll och osynlig tjej till att vara inte så snäll och inte så osynlig. Misskötte skolan, stökade på lektioner, rökte, smygdrack på helger och hade en himlans massa pojkvänner. Men med tiden fann jag mig själv. Blev en rätt så glad tonåring. Hängde i innegänget (de som hade märkeskläder då och skröt om det var töntar) och var rätt så skötsam, i skolan i alla fall.
Sedan började gymnasiet. Läste samhäll/ekonomi. Skulle bestämt bli advokat. Trivdes inte i skolan, trivdes inte i klassen, trivdes inte med mitt val. Jag orkade inte kämpa i skolan, kämpade inte efter några direkta betyg, fick jag G så nöjde jag mig med det. Jag tror jag tappade bort mig igen. Men jag träffade Joacim, han var min räddning.
Efter gymnasiet var jag arbetslös. Hoppade på en utbildning, men hoppade snabbt av den. Jobbade lite extra här och där. Var vaken hela nätterna och sov på dagarna.
När jag var 21 år fick jag jobb där jag jobbar nu. Livet tog en vändning. Efter några år flyttade jag och Joacim ihop. Först en andrahands lägenhet, sedan till en tvåa med förstahandskontrakt. Å vad vi älskade våran tvåa, saknar den än idag.
Vintern 2006 blev jag gravid. Vi köpte en halv villa. 2007 kom Liam.
Jag åkte på en förlossningsdepression.... Ville inte ha Liam, jag orkade inte ta hand om honom. Men det vände, jag grävde ner mig i Liam, gömde mig bakom honom, och brydde mig inte om mycket annat. Jag blev omringad av kaoset i min hjärna och tappade till slut bort mig själv helt. Det gick långt, för långt. Jag var nära att välja bort Liam och Joacim för att de skulle slippa ha mig. Jag tänkte inte direkt på självmord, men jag ville inte existera.. Jag ville bort.
Efter en lång process fylld med terapi och medicinering började jag må bra. jag hittade mig själv och kom starkare än någonsin tidigare i mitt liv ur det hela.
2009 gifte jag och Joacim oss.
Nu trivs jag med mig själv. Jag mår bra. Och jag ser fram emot framtiden och vad den för med sig. Jag är nyfiken på framtiden. Vad kommer hända? Jag är övertygad om att fortsättningen kommer bli fantastisk!
Du och din syster är det största som hänt oss. För oss är ni inga vanliga människor.
SvaraRaderapaps