FAN VAD RÄDD JAG VAR

Hjälp tänkte jag, jag förlorar min bebis, det är kört, Liam får inget syskon, det är ett missfall...

(detta kommer bli ett långt inlägg)

Igår på jobbet kände jag plötsligt att det rann ur mig. Först undrade jag om jag kissat på mig men jag var ju inte nödig. Sprang fort på toa och upptäckte blod i trosorna och att det rann blod ner i toaletten. Jag har aldrig varit så rädd tror jag. Fick snabbt tag i en av mina närmsta chefer och hon skickade snabbt hem mig så jag kunde åka till akuten. Inga dumma frågor eller ens en undran om jag skulle komma tillbaka till jobbet dagen efter. Utan hon fixade så jag fick inlagt hennes mobilnummer på telefonen och att jag skulle höra av mig till henne personligen och jag inte behövde ringa till jobbet. Hon skickade till och med ett sött sms där det stod att hon tänkte på mig, och sådant värmer i hjärtat!

Lillasyster och svåger kom snabbt ilandes hem till oss. Syster tog hand om Liam och svåger körde oss till gynakuten på Salgrenska (joacim har ju inget körkort och jag var inte i stånd att köra själv).

På gynakuten fick vi först tala med en sköterska som lugnade oss något. Hon tyckte inte att det lät som ett missfall när jag ändå var så långt in i graviditeten. Fick tagit några prover och kissat i en burk, sedan fick vi vänta en timma innan vi kom in till gynekologen.

Gynekologen var så himla bra. Ställde några småfrågor sedan gjorde hon ett vaginalt ultraljud. Jag var livrädd och Joacim stod (säkert på ostadiga ben) bredvid och höll mig i handen. Men barnet levde! En otrolig lättnad bara flög över mig och jag låg och skrattade och grät om vartannat. 

Gynekologen såg på undersökningen att moderkakan ligger för lågt, den ligger över insidan av livmodersetappen och att den troligtvis skavs av de rörelser jag har i mitt  jobb. Jag har ju inget stillasittande jobb, trots att jag jobbar som kassörska. Jag får inte anstränga mig för mycket fysiskt nu utan jag ska i "akutläget" vila, vila och vila. Får inte gå i några trappor, jag får inte böja mig ner för mycket (helst inget alls), jag får inte ha sex (som jag ändå vore sugen på det, noooot) och jag får definitivt inte jobba. Blev sjukskriven i två veckor och jag ska äta 8 stycken tabletter om dagen som ska minska blödningen.

Försvinner blödningen nu under dessa två veckorna ska jag inte på återbesök förrän jag är i vecka 30. Ligger moderkakan kvar på samma ställe då så kommer det bli ett kejsarsnitt istället för en vanlig förlossning. Skulle blödningen inte försvinna så kommer jag gå på täta kontroller hos läkare och barnmorska. Och även här så blir det kejsarsnitt, troligtvis redan i vecka 37. 

När vi väl var hemma så ringde gynekologen mig, halvt livrädd blev jag då igen. Men hon ville bara meddela mig att hon skrev ut en kur antibiotika också för jag hade lite för hög (?) sänka. Så nu gör jag inget annat än proppar mig full av tabletter, haha.

Barnet då? undrar ni kanske? Bebisen såg jättefin ut, såg stor och bra ut. Vi såg hur hjärtat slog och att den redan höll på att göra andningsövningar, vilket enligt gynekologen var riktigt tidigt och jättebra.

Idag är jag fortfarande skärrad, men betydligt lugnare. Mamma har varit här hela dagen och hjälpt mig hemma med lite städ och tvätt. Jag kan ju inte göra de sakerna nu och Joacim får på tok för mycket att göra. Men nu har vi fått en bra grund som vi kan upprätthålla själva!

Bjuder er på senaste fotot på underverk nummer 2 i magen!