Höjning igen

.

Jag var så stolt över mig själv, jag hade gått ner så mycket på mina antidepressiva. Jag var nere på 3,75 mg varannan dag (en fjärdedel av min ordinarie dos). Första dagarna gick så bra, men allt eftersom började jag känna av utsättningssymptom samt att jag kände mig helt allmänt låg och vaknade varje morgon med början till ett svart moln i bröstet. Det kändes som ett bakslag de första dagarna när jag ökade upp dosen ett snäpp igen, men nu mår jag mer stabilt i alla fall.

Jag som så många gånger innan har saknat det där svarta orosmolnet, jag som innan varit beroende av det, blev nu totalt vettskrämd för det. Hjälp, jag vill inte känna så här!!!! Detta låter kanske lite knasigt, men jag blev lite skrämd när jag insåg att jag inte ville ha tillbaks det där mörka. Men det kanske är rätt, ett steg åt rätt håll som jag inte märkt av innan?

Jag höjde dosen igen (7,5 mg varannan dag) och mår mycket bättre. Jag kan tänka och är inte konstant yr. Dosen jag äter nu är absolut ingen stark dos, men just nu tycks det vara svårare än vad jag trodde att sluta med dem. De är ju trots allt mitt säkerhetsnät, de motar bort depressiva tankar och ångest, inte konstigt att man blir "beroende" av dem. Man vill ju inte falla tillbaka igen, definitivt inte nu med bebis i magen. Så jag tar upp kampen om att sluta med dem i samband när jag går på graviditetspenningen (som jag hoppas att jag får), två månader innan beräknad förlossning. De säger ju att om mamman är stressad så känner bebisen av det. Och jag vill inte att varken bebisen eller Liam ska påverkas av en sådan sak just nu.

Liam har varit hemma några dagar nu med. Han har haft en konstig feber som krupit upp och ner de senaste dagarna. Hoppas han är feberfri imorgon! Jag älskar honom mest av allt i hela världen men han kan bli lite enerverande efter ett tag...

.