Liam satt ikväll vid kvällsmaten och blev jätteledsen över det faktum att jag och maken en dag ska dö och han då blir alldeles ensam. Han blev verkligen jätteledsen och tårarna sprutade. Ingenting jag sa hjälpte, förrän jag sa att vi alltid kommer finnas med honom. Använde Lejonkungen som liknelse, att om vi dör lever vi trots allt kvar i hans hjärta. Sedan fick jag lägga till att vi inte ska dö på jättemånga år. Jag kände att jag inte kunde säga att vi inte alls skulle dö, för det gör ju alla, och om jag då lovar detta så kommer han ju bli sviken... Då ljuger ju jag... Och tänk om detta skulle hända inom kort, hade jag då skadat honom genom att lova något jag inte kunnat hålla? Nej, fy vad jobbigt det var. Borde det inte finnas en användarhandbok som har alla smarta svar för oss föräldrar som blir överrumplade av sånt här? Tror jag får gå förbi biblioteket och kolla efter någon pedagogisk bok om döden, hua.
Sedan var han lite deppig över att en kompis på dagis slagit honom i ansiktet med en docka. Varför visste fröknarna inte. Liam berättade dock att han hade sagt "dumheter" till kompisen när denne sagt att han inte fick leka med hen (obs! Obs! Mitt första hen!), och då hade Liam blivit slagen av kompisen med dockan som tillhygge. Stackarn fick till och med ett litet sår av det i tinningen. Förhoppningsvis är allt som vanligt på tisdag när det är dags för dagis igen!
Imorgon har Liam lekdejt med en annan kompis, och de har redan bestämt att de ska spela Skylander! Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar